Serien om manlighet kanske gör ett lite tassande intryck? Det kan vara så att jag försöker undvika diskussionen om arv och miljö. Jag har en vag idé att det är möjligt att navigera bort från anklagelser om essentialism eller biologism om jag uttrycker mig en aning gåtfullt och icke-normativt. Genusdebatten har länge dominerats av en ganska högljudd likhetsfeminism och jag blir ofta deprimerad av det pompösa och intetsägande modeuttrycket:
– Kön är faktiskt enbart en social konstruktion!
Jag menar att det kanske är sant – men vad innebär det egentligen? Vad får det för konsekvenser? Hjälper det oss att förstå livet? Vad skulle inte vara “sociala konstruktioner”? Själva föreställningen om “sociala konstruktioner” är naturligtvis också en “social konstruktion” och jag ser uppenbara faror i att den bottenlösa relativismen öppnar sig.
Jag är mer intresserad av manlighet som myt och det kanske är ett begrepp som behöver förklaras och utvecklas. I Svd går Eva-Carin Gerö i närkamp med Levi-Strauss och jag får hopp om att det går att använda sig av “mytologisk manlighet” som ett arbetsredskap för förståelse.
Bilden av myter som ett förljuget och primitivt sätt att kommunicera ifrågasätts – myterna kan vara “en omistlig källa till kritik av det vi tror är vårt förnuft och civilisation – de är så att säga, inte felaktiga svar utan rätt ställda frågor”
De grekiska myterna myterna skulle då realisera möjligheter och fånga känslolägen och fantasier som ofta är svårgripbara och omöjliga att sammanfatta.
Artikeln ifrågasätter om myterna har en generell konservativ natur, eller om det är möjligt att hitta någon form av frigörande kraft i mötet mellan de egna erfarenheterna och de mytiska berättelserna.
För mig är myten om manlighet en sådan berättelse – inspirerande och lite skrämmande, men helt möjlig att välja bort när den inte passar mig. Mer T-shirt är tvångströja.
Tysta tankar 