En annan vinkel

Genus är viktigt – frågan är på vilket sätt? Min manlighetsserie har försökt vrida och vända på begreppet, men jag tror att det finns en uppenbar risk att frågan om kön blir överhettad och uttjatad. Varför betonar jag tillhörighetsfrågan?

En nyttig tankeställare får jag av att läsa i Lärarnas tidning om två personer som inte finner sig enkelt tillrätta i något kön. Tillhörighet är kanske viktigt för barn i en viss ålder,men kravet på att passa in i mallen kan bli kvävande.

KIM GRANVIK upplever och definierar sig som könlös, vilket också kallas intergender eller nongender, och har tidiga minnen av att vilja ha ett könsneutralt namn.
– Könlöshet är jättesvårt för människor att ta till sig! Ibland har jag önskat att jag var transsexuell, för det verkar vara lättare för andra att förstå vad det är.

Kim går första året på Lärarhögskolan i Malmö och tycker att det, i stort, har gått bra.
– När jag gjorde min första praktik berättade jag för hela lärarlaget att jag var en transperson. Sedan berättade jag för alla klasser, både 7:or, 8:or och 9:or, och det gick hur bra som helst. Jag brukar säga att jag vill bli kallad för »hen«, men att »han« också är okej.
– Jag kan inte nog poängtera hur mycket jag önskar att det inte var så viktigt för oss människor vilket kön en individ har!

De slutorden behöver jag fundera vidare över. Länge. Myten om min egen fördomsfrihet får sin dagliga och nyttiga törn av Kims utmaning.

sss

Manlig mystik 6

Jag tror att det manliga temat har varit ett sätt att distansera mig från ämnet. I stället för att fördjupa och förklara har jag förvirrat och dekonstruerat – ett klassiskt knep inom akademin. Genom att välja avlägsna bilder försöker jag skapa ett avstånd som gör det möjligt att diskutera manlighet som om det inte var ett djupt infekterat ämne.

Nu lämnar jag Indien och publicerar en repris på ett gammalt inlägg som ligger väldigt nära min gräns för hur personlig jag vill vara.

Vad föreställer bilden? Skulle den kunna vara tagen i modern tid? Knappast – och det är inte bara badklädernas form som antyder att det rör sig om en gammal bild. Det finns något i tonen mellan de unga männen som känns främmande. Och kanske både lockande och skrämmande. De ligger i en oblyg hög – obekymrade av närhetens sexuella undertoner skrattar de åt sin egen tokighet – eller så kanske de gör något som de uppfattar som helt naturligt och ideologiskt korrekt.

Jag tror vi befinner oss på ett gymnastikläger i Tyskland under tidigt 30-tal. Kropparna är vältrimmade och leendena oskuldsfulla. Den manliga gemenskapen är enkel och kravlös – en stor hög av framtidstro och livsglädje. ”Blut und boden” var enkla slagord som inte hade färgats av äkta blod i riktig jord. Det är svårt att inte fundera över vad som blev av all denna vitalitet. Hur många dog på östfronten? Vilka blev vakter i koncentrationsläger? Fanns det några som tog sig igenom kriget med livsglädjen i behåll?

Min farbror (överst till vänster) var bondson och lovande gymnast. Han ramlade ner från romerska ringar efter gymnasiet och fick psykiska problem. På 40-talet lobotomerades han och blev ganska lugn – men inte som andra vuxna i vi barns ögon. När vi boxades med honom visste vi inte riktigt vad som skulle komma – han lät oss verkligen inte vinna i schack. Ingreppet befriade honom kanske från ångest – men jag förstod aldrig vem han var och ingen berättade för oss bakgrunden till att han inte var som andra vuxna. När nervbanorna skars av försvann också stora delar av personlighet. Beteendet styrdes inte längre av samvete eller empati – i stället var min farbror expert på regler. Så tog han sig fram och så bemötte han oss.

När jag ser på bilden idag kan jag inte låta bli att undra över vad som hände med den glade gossen som fick komma ut i världen och delta i en tysk naturlig kroppsgemenskap. Var detta frusna ögonblick en höjdpunkt i hans liv?

Hur passar denna bild in i en lärarblogg? Nja – jag är intresserad av manlighet och vad som skulle kunna innefattas i detta vaga begrepp. På lärarutbildningen är männen ofta blyga varelser som försöker passa in i den kvinnliga kulturen – eller är de förvirrade av sin minoritetsposition och tror att de privilegier som erbjuds verkligen innebär någon form av högre status som lärare. Makten finns där som ett löfte men också faran i att vara alltför annorlunda och utanför. De ska vara manliga på ett sådant sätt att det är möjligt att integrera med bilden av den goda läraren – som ofta har stora likheter med den goda modern.

Jag möter dem ibland och är osäker på vilket stöd dessa studenter behöver. Kanske skulle de må bra av att ligga i en stor hög på en strand och låta solen bränna bort alla genusdiskussioner där de både är offer och förövare.