Mina funderingar kring manlig mystik och pedagogyrket snirklar sig vidare.
När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var skelett ett återkommande tema och frågan är hur vi tänkte? Är besattheten av döden ett manligt tema som exploderar i hårdrockens symbolvärld? Varför skulle män vara mer bekymrade över livets förgänglighet? Hela den här manliga sjukan att försöka skapa monument över sig själv är besvärande, men också lockande. Närheten till döden fungerar som motor för äregirighet och utforskande av gränser. Kvinnor tycks ofta klara sig utan denna form av bekräftelse – eller så fungerar barnafödandet som ett tillräckligt stort livsäventyr?
Sången Fredrik Fräcks skelett beskriver fördelarna med att vara död. Problemet är att i tillvaron som död är det inte möjligt att uppleva denna eviga bekymmerslöshet. Det uppfattar jag som ett avgörande argument för livet.
Jag har upptäckt att mitt behov av gamla mystiska bilder är omättligt och försvunner in i de delade skatternas värld. Ett nyckelbegrepp är Creative commons eller common access, som innebär att några rättigheter är reserverade men mycket är tillåtet.



