Min vän Kristian Lutz har skrivit en spännande avhandling som heter:
Kategoriseringar av barn i förskoleåldern – Styrning & administrativa processer
Boken finns att ladda hem från skolporten:
Jag lyssnar på disputationen och funderar över alla dessa stödåtgärder. Här gäller det att passa in. Hörsalens väggar kryper närmare och snart känns det som om de lutar över mig.
Jag befinner mig i den akademiska världen men försöker inta en ganska distanserad hållning till alla titlar som bär upp hierarkierna.
– Jaha, du har disputerat. Det var väl trevligt…
– Se där, nu blev du lektor…
– Ojdå, har du fått en docentur. Det var på tiden…
Jag är alltså svår att imponera på. Ändå var det med viss svindel jag i fredags fick veta att två kompisar har befordats (jag trodde det bara var inom det militära) till professorer.
Nu blir det svårt att fortsätta beskriva professorer utifrån min lätt fördomsfulla Professor Kalkyl-schablon. Med sådana professorer finns det hopp även för pedagogiken och kulturgeografin!
När det gäller min egen akademiska karaktär blir det väl ungefär som med Lucy Jordans resa genom Paris i den där öppna sportbilen. Den varma vinden kommer inte att blåsa i mitt hår.
Klickbara professorsskuggor:
Tysta tankar 