Jag trodde att jag hade gjort upp med mina föreställningar om lärares roll som goda föredöme. Jag tänker att dessa förväntningar på att vara ett ideal för ungdomen leder till en underlig självbild och att det är viktigt för blivande lärare att genomskåda skenheligheten hos en yrkeskår som av tradition har velat se sig som lite finare än andra och gärna intagit en uppfostrande roll gentemot barn och föräldrar. Jag menar att det är rimligt att lärare svär och super, men helst inte på skoltid. Kraven på renhet hindrar oss ifrån att mötas. Igår insåg jag att min åsikt är ganska ytlig och att jag är fångad i normativitet.

Lärarutbildningen i Malmö är byggd med transparens som ideal och många av undervisningssalarna har fönster som gör att passerande kan se rakt in. I en av salarna har Spelberoendes förening någon form av presentation och jag känner oron gripa tag i mig – jag vill inte se mina kolleger i någon form av väckelsemöte där de bekänner sitt beroende under AA-liknande former.

När jag passerar efter en stund ser jag två män, som jag tror är arrangörer, sitta ensamma. Lättad och skamsen över min fördomsfullhet skyndar jag vidare. Jag får träna vidare på min tolerans.

Beroende kanske är den största synden i ett individualistiskt samhälle?