Pojkars skolprestationer – igen och igen

Mats Björnson beskriver ett problematiskt läge på Newsmill. Inga enkla förklaringar och ett diskuterande tonfall som är ovanligt.

En sak som förvånade litet vid genomgång av tillgängliga uppgifter om kön och skola var att könsskillnaderna var ungefär lika stora bland barn med medelklassbakgrund som bland barn med arbetarklassbakgrund. I gruppen elever som har toppbetyg från grund- och gymnasieskola utgör flickorna uppåt tre fjärdedjedelar, vilket får till följd att de ofta slår ut pojkarna från de mest attraktiva skolorna och utbildningarna. På många skolor i Stockholms innerstad har vi fått en stark majoritet flickor. Behöver vi könskvotering för att tandläkare, jurist och arkitekt inte ska bli kraftigt kvinnodominerade yrken framöver?

Den 30/3 kommer Högskoleverkets rapport om hur män ska lockas till läraryrket. Björnson tar inte upp frågan om hur lärarkårens könstillhörighet påverkar pojkarnas prestationer. Det är en känslig fråga och jag tror att det finns en lockelse i att se fler manliga lärare som en snabb lösning. Men att inte ta upp problemet med skolan som en femininiserad kultur är fegt.

kort

Unschool my heart

Metabolism diskuteras begreppet “unschooling” utifrån en artikel i Pedagogiska magasinet

Jag är intresserad av tanken på att barn som har dåliga skolerfarenheter behöver upptäcka sin nyfikenhet på nytt. Vi kommer att möta ungdomar som är skadade i sin tilltro till skolans institutioner och risken är stor att den nya skolpolitiken med tydliga krav  och målstyrning förvärrar tillståndet ytterliggare.

Nu utbildar jag lärare och det kanske är viktigt att ge dem en grundläggande  tilltro till skolans betydelse för individens utveckling, men hur talar jag om för studenterna att det även handlar om att skydda barn från skolan? Går det att jobba inom skolan och samtidigt tvivla på den?

unschool

Avskolningsmusik

Blåaktigt 10 – ut från det blå och in i det svarta

Detta inlägg kunde haft rubriken En bloggare korsar sitt spår. Jag skriver mitt tusende inlägg och borde nog drabbas av lite eftertanke eller åtminstonde en smula klädsam prestationsångest. I stället låter jag bloggen kränga vidare mellan arg skolpolitik, glada amatörfoto och nostalgiska musikkåserier.  Kanske lider jag av fläckvis fartblindhet och är fortfarande delvis  berusad av mediets möjligheter. En postmodernist skulle kanske påstå att det är bloggen som skriver mig?

bla3

Jag känner mig som en parodi på äldre rockälskare. Förutsägbarheten och fantasilösheten är lika stor som kärleken till ett fåtal giganter som skymmer sikten för allt det nya jag borde lyssna på. Ändå har ingen formulerat rockens självdestruktivitet med större precision än Neil Young. Texten

My my, hey hey
Rock and roll is here to stay
It’s better to burn out
Than to fade away

Länk till Neil Young – Out of the blue

Läraryrket handlar enligt många om att vara konstruktiv och uthållighet. Det som händer är ofta osynligt för ögat.

Hey hey, my my
Rock and roll can never die
There’s more to the picture
Than meets the eye.

Jag drömmer fortfarande om en utbildning som vågar gå bakom bildens yta.

Staten, staten, staten…

LR och Metta Fjelkner fortsätter sin kampanj för att staten ska ta över skolan. I DN presenteras en undersökning som beskriver glappet mellan folket och politikerna utifrån en enkät med 3000 deltagare.

rorJag, som är notoriskt misstänksam mot den här formen av kartläggningar, hade gärna velat se frågorna innan jag kommenterar Fjelkners slutsatser. Det luktar beställningsarbete och folkets längtan efter statlig styrning är svårförklarad.

Även om lågkonjunkturen kommer att skapa en hel del obehagliga nedskärningar är det svårt att se staten som frälsare när det gäller att garantera kvalitet. Vilket välskött statligt företag är det som visionen hämtar kraft ur? Posten? Televerket? SJ? Vattenfall? För det kan väl inte vara en hemlig längtan att skolan ska genomlida samma utveckling som Försvaret?

Att Systembolaget och Svenska spel fungerar hjälpligt handlar väl mer om monopol än kvalificerad ledning.

En mer komplicerad fråga är hur tillsynen skulle skötas. Att staten kontrollerar sig själv känns inte särskilt pålitligt.

Det enda sättet att uppnå den form av likvärdighet som Fjelkner & co eftersträvar är hårdare styrning och detaljreglering av såväl undervisning som resurser. Jag ser framför mig en byråkrati där hälften av de anställda kontrollerar den andra halvan. En klassisk modell som de flesta länder tog farväl av 1989…