…över bloggen som form. Det är något med den här falska intimiteten som bekymrar mig. Fiktionen av att det är en självreflekterande dagbok är  ömtålig och det finns en del uppenbara svårigheter förknippade med att vara just så ärlig och självutlämnande som jag egentligen försöker vara – eller skapa en illusion av.

Därför skriver jag ingenting om mentorsuppdraget och de svårigheter som är förknippade med att besöka lärarstudenter på deras VFU-platser. Jag utvecklar inte problematiken som ligger i att vara en stöttande och dömande person samtidigt. Jag undviker att diskutera betygsättning utifrån svårtolkade kriterier och begränsade underlag. Jag väljer att inte lyfta fram konflikten mellan specialister och generalister som gör diskussionen om ämne och åldersinriktningar så besvärlig. Jag vill inte bagatellisera svårigheten  i att  förutsäga en students utveckling under 4,5 års studier utifrån några enstaka besök.

Jag måste helt enkelt lära mig att inte skriva alls.