Det är svåra frågor och lätt att halka fel bland genusteorierna – jag citerar slutklämmen:
Idag vill samhället ha allt större kontroll över vad som sker i klassrummet. Det tidigare flexibla läraryrket tappar i status och attraktion. I ett intressant avsnitt kritiserar rapporten från Högskoleverket lärarutbildningsutredningens förslag om avgränsade studiespår och förkortade utbildningar i skarpa ord:
”För att attrahera män till inriktningarna mot förskola har det också visat sig vara viktigt med möjligheter till en bred ingång. Det har också varit viktigt med samband mellan inriktningen mot förskoleklass och övrig lärarutbildning, för möjlighet till rörlighet och flexibilitet. Som den här studien har diskuterat så attraheras inte männen av kortare utbildningar med liten möjlighet till ämnesfördjupning. (…) Bristen på män skulle därför riskera att bli ännu större på den del av lärarutbildningen där bristen redan är som störst.”
Lärarutbildningsutredningen vill återskapa 60-talets skola och det är lätt att se dess fasta stadieindelningar som kvinnofällor. Om Jan Björklund vill locka fler män till skolan måste han göra upp med både det likhetsfeministiska perspektivet, som förnekar skillnader mellan män och kvinnor, och de mansklichéer som skisseras i Högskoleverkets rapport. Det första steget är att våga föra en öppen diskussion om varför männen behövs i läraryrket och på vilket sätt fler manliga lärare skulle kunna bidra till att förändra den svenska skolan.
Sydsvenskan har stängt av kommentarsfunktionen – men jag är nyfiken på hur ni tänker!
Det finns stunder i livet då jag önskar mig långt bort från allt vad civilisationen heter. Malmö har fått ett nytt köpcentrum som heter Entré och ligger vid Värnhemstorget.
Den halvtimme jag irrade i gångarna får jag inte tillbaka.
Louis Armstrong är en stark influens i mitt liv och jag tänker ibland att någon borde skriva romanen om jazzen i Malmö på sjuttitalet. Jag missade punken, synten, discon, glamrocken och hårdrocken på grund av den där jazzen som var så lätt att sugas in i. På något underligt sätt lyckades vi göra New Orleansmusiken till en del av proggen. Vi bodde och spelade tillsammans – allt var enkelt och livet var vackert.
En av de mer komplicerade låtarna var Blue turning grey over you som börjar med en kromatisk nedgång (C, B, Bb, A) och det var många ackord för en enkel banjoist på den tiden. En del av oss var ganska begåvade och några gick det riktigt bra för.
Vi satt ofta på Club Bohemia där världsartister som Dexter Gordon spelade för en handfull tonåringar – ägaren åkte senare in för narkotikasmuggling och vi anade att gaget hade betalats ut i pulverform. Samma öde (fängelse alltså) drabbade ägaren till det andra stamstället Chinatown. Det tråkiga och tyvärr alltför sanna skämtet blev därefter ”det går inte att driva en jazzklubb i Malmö utan att sälja knark”. Motsatsen återstår att bevisa.
Jag har försökt resa i fantasin mellan alla fantastiska städer som avbildats på fototriss.
Själv har jag ett rikt inre liv och behöver mycket lite yttre stimulans. Igår var jag på loppis i grannkvarteret och fyndade en broderad bonad som sammanfattar min livsfilosofi.
Förväntningarna inför konserten var ganska uppskruvad och det mytologiserande snacket gick:
- Jag undrar var han bor?
- Vad gör han just nu?
Då kom jag på att den lille mannen som satt i hörnet på Det lilla köket i fredagskväll var misstänkt lik Bob Dylan. Han satt lite bortvänd och nynnade för sig själv på ett ganska förvirrat. Kunde det verkligen ha varit Bob som smitit iväg från SAS Radisson för stt få en lugn stund och njuta av tysk husmanskost?
Håkan vara nöjd med själva konserten – mycket nöjdare än jag som hörde illa. Att sitta långt fram mellan högtalarna öppnar för akustiska äventyr snarare än musikaliska upplevelser. Jag måste nog samla mig för att beskriva mina intryck.
Lite hemligt – gissa staden är är veckans tema. Ni som känner igen er kanske kan avstå från att avslöja rätt svar, men berätta gärna något kul ni varit med om där. Lösningen finns i länk längst ner.
Många statyer finns det. Alla är inte påklädda.
Männen tycks ha ett väldigt innerligt förhållande till varandra.
Turisterna vallas mellan sevärdheterna. Här är de på väg från en känd bro.
Jag trodde att jag hade gjort upp med mina föreställningar om lärares roll som goda föredöme. Jag tänker att dessa förväntningar på att vara ett ideal för ungdomen leder till en underlig självbild och att det är viktigt för blivande lärare att genomskåda skenheligheten hos en yrkeskår som av tradition har velat se sig som lite finare än andra och gärna intagit en uppfostrande roll gentemot barn och föräldrar. Jag menar att det är rimligt att lärare svär och super, men helst inte på skoltid. Kraven på renhet hindrar oss ifrån att mötas. Igår insåg jag att min åsikt är ganska ytlig och att jag är fångad i normativitet.
Lärarutbildningen i Malmö är byggd med transparens som ideal och många av undervisningssalarna har fönster som gör att passerande kan se rakt in. I en av salarna har Spelberoendes förening någon form av presentation och jag känner oron gripa tag i mig – jag vill inte se mina kolleger i någon form av väckelsemöte där de bekänner sitt beroende under AA-liknande former.
När jag passerar efter en stund ser jag två män, som jag tror är arrangörer, sitta ensamma. Lättad och skamsen över min fördomsfullhet skyndar jag vidare. Jag får träna vidare på min tolerans.
Beroende kanske är den största synden i ett individualistiskt samhälle?
Jag inser att min kokunskap är begränsad. Är detta långhornskor eller långhårskor? Visste ni att kor är kräsna?
När jag gick i skolan fanns bara SLB, SHB och fjällkor. Kanske är jag ett offer för den begränsade kunskapssynen i kursplanen för Hembygdskunskap? Ett svårt fall av etnocentrism.
Finns det någon blogg om kor? Jag skulle vilja diskutera dexterrasens kostvanor…
Bloggvärlden är ett gästfritt ställe – vi läser och kommenterar utan att egentligen känna varandra! Jag är inbjuden som fredagsgäst hos På förskolan och i min världsbild är det nästan det finaste man kan bli (förutom sommarpratare och Let´s dancevinnare)
En sak som förvånade litet vid genomgång av tillgängliga uppgifter om kön och skola var att könsskillnaderna var ungefär lika stora bland barn med medelklassbakgrund som bland barn med arbetarklassbakgrund. I gruppen elever som har toppbetyg från grund- och gymnasieskola utgör flickorna uppåt tre fjärdedjedelar, vilket får till följd att de ofta slår ut pojkarna från de mest attraktiva skolorna och utbildningarna. På många skolor i Stockholms innerstad har vi fått en stark majoritet flickor. Behöver vi könskvotering för att tandläkare, jurist och arkitekt inte ska bli kraftigt kvinnodominerade yrken framöver?
Den 30/3 kommer Högskoleverkets rapport om hur män ska lockas till läraryrket. Björnson tar inte upp frågan om hur lärarkårens könstillhörighet påverkar pojkarnas prestationer. Det är en känslig fråga och jag tror att det finns en lockelse i att se fler manliga lärare som en snabb lösning. Men att inte ta upp problemet med skolan som en femininiserad kultur är fegt.
Jag är intresserad av tanken på att barn som har dåliga skolerfarenheter behöver upptäcka sin nyfikenhet på nytt. Vi kommer att möta ungdomar som är skadade i sin tilltro till skolans institutioner och risken är stor att den nya skolpolitiken med tydliga krav och målstyrning förvärrar tillståndet ytterliggare.
Nu utbildar jag lärare och det kanske är viktigt att ge dem en grundläggande tilltro till skolans betydelse för individens utveckling, men hur talar jag om för studenterna att det även handlar om att skydda barn från skolan? Går det att jobba inom skolan och samtidigt tvivla på den?
Detta inlägg kunde haft rubriken En bloggare korsar sitt spår. Jag skriver mitt tusende inlägg och borde nog drabbas av lite eftertanke eller åtminstonde en smula klädsam prestationsångest. I stället låter jag bloggen kränga vidare mellan arg skolpolitik, glada amatörfoto och nostalgiska musikkåserier. Kanske lider jag av fläckvis fartblindhet och är fortfarande delvis berusad av mediets möjligheter. En postmodernist skulle kanske påstå att det är bloggen som skriver mig?
Jag känner mig som en parodi på äldre rockälskare. Förutsägbarheten och fantasilösheten är lika stor som kärleken till ett fåtal giganter som skymmer sikten för allt det nya jag borde lyssna på. Ändå har ingen formulerat rockens självdestruktivitet med större precision än Neil Young. Texten
My my, hey hey
Rock and roll is here to stay
It’s better to burn out
Than to fade away
LR och Metta Fjelkner fortsätter sin kampanj för att staten ska ta över skolan. I DN presenteras en undersökning som beskriver glappet mellan folket och politikerna utifrån en enkät med 3000 deltagare.
Jag, som är notoriskt misstänksam mot den här formen av kartläggningar, hade gärna velat se frågorna innan jag kommenterar Fjelkners slutsatser. Det luktar beställningsarbete och folkets längtan efter statlig styrning är svårförklarad.
Även om lågkonjunkturen kommer att skapa en hel del obehagliga nedskärningar är det svårt att se staten som frälsare när det gäller att garantera kvalitet. Vilket välskött statligt företag är det som visionen hämtar kraft ur? Posten? Televerket? SJ? Vattenfall? För det kan väl inte vara en hemlig längtan att skolan ska genomlida samma utveckling som Försvaret?
Att Systembolaget och Svenska spel fungerar hjälpligt handlar väl mer om monopol än kvalificerad ledning.
En mer komplicerad fråga är hur tillsynen skulle skötas. Att staten kontrollerar sig själv känns inte särskilt pålitligt.
Det enda sättet att uppnå den form av likvärdighet som Fjelkner & co eftersträvar är hårdare styrning och detaljreglering av såväl undervisning som resurser. Jag ser framför mig en byråkrati där hälften av de anställda kontrollerar den andra halvan. En klassisk modell som de flesta länder tog farväl av 1989…
Jag menar att det är rimligt att lärare svär och super, men helst inte på skoltid. Kraven på renhet hindrar oss ifrån att mötas. Igår insåg jag att min åsikt är ganska ytlig och att jag är fångad i normativitet.
