Den schizofrene narcissistens firar Alla hjärtans dag

Vad gör jag nu för tiden?
Varför hör jag aldrig av mej?
Det var alldeles för länge sen jag sågs…

Det var de första ord jag sa,
När jag sprang på mig sjäv,
Ute på stan, tidigare idag

Bor jag kvar i samma två?
Vad jobbar jag med?
Jag bubblade av frågor, jag svarade
Sen avbröt jag mej med mitt underbara le’ende

Jag skall veta att jag saknar mej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Jag skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag har vaknat mitt i natten utav tystnaden,
Och önskat att jag sov här bredvid mig igen
En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej

Jag lovade att ringa, det skulle bli rätt snart
Jag fick mitt nummer och min nya adress
Sen rusade jag iväg, jag hade bråttom förstås
För bråttom för att hinna se,
Att jag följdes min gång med en förundrad blick
Det fanns så mycket kvar att säga, men jag bara gick

Jag skall veta att jag saknar mej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Jag skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag har suttit med vänner, på en stökig restaurang,
Och kommit på mig själv vara nån annan stans
En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej

En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej

Jag förstod aldrig riktigt,
Vad som hände den där gången,
Förutom att allt blev fel
Det fanns så mycket kvar att ge,
Det fanns kärlek mellan mig
Varför packade jag min väska istället för att slåss

Jag skall veta att jag saknar mej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Jag skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut

Jag skall veta att jag saknar mej
Det finns känslor som aldrig tar slut
Jag skall veta att jag inte glömt
Det finns bilder som aldrig suddas ut
Jag har fått för mej att jag sett mig,
Jag har ropat mitt namn,
Jag har sprungit rakt fram mot en främmande famn

En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej
En del av mitt hjärta
En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för mej
En del av mitt hjärta…

Malmö Konsthall – Sune Jonsson

Lördagspromenad, Alla hjärtans dag, solsken och konsthallsbesök. Tre väldigt olika fotografer varav två lämnar mig oberörd.

Sune Jonssons bilder från Västerbotten drabbar mig med full kraft. Människorna finns i sina miljöer och deras sätt att möta kameran känns fullständigt äkta.

Bilden av pojken som bugar på skolavslutningen är lysande och jag blir nyfiken på skolläraren Constance som verkar vara så mild och fast.

Läs mer – missa inte!