Forskningsetik och journalistik

klanning

I fredags presenterade Sydsvenskan med buller och bång en rapport om integrationsproblem på Rosengård.

Länk till rapport

1 2 3 4 5

Det var inledningsvis relativt okritiska artiklar och lanseringen över hela första sidan en aning – udda.

När jag nu läser ikapp helgens tidningar studsar jag till inför lördagens rubrik som i sitt försök till reträtt är svårslagen i sin ofrivilliga komik.

“Söndertuggade källor får forskare att rasa”

Jag hoppas att det är utskrifterna från intervjuerna som har körts i dokumentförstöraren och inte själva källorna. Annars är jag orolig för deras fysiska tillstånd.

Dessutom tänker jag att ordet “rasa” borde vara förbehållet kvällstidningarnas rapportering om dokusåpor. Risken finns annars att vi får läsa om “källchock” i den tabloiserade varianten av Sydsvenskan. Jag menar att det borde vara de förtalade Rosengårdsborna som “rasar” – inte experten på forskningsetik, som uttrycker sig högst måttfullt i texten.

Jag läser vidare och inser att Sydsvenskan tycks ha ytterligt initierade uppgifter om när, var och hur förstörelsen har skett:

När regeringen presenterade rapporten om ökad islamisering på Rosengård gick dokumentförstöraren varm på försvarshögskolan. Hela källmaterialet förstördes.

I reportaget finns inga ytterligare uppgifter som styrker denna ganska dramatiska berättelse om samtidighet, men jag är nyfiken – ungefär hur varm var dokumentförstöraren?

Vad hände med hårddiskarna? Finns det ingenting sparat på server för back-up?

Om det är någon som borde rasa är det journalister och allmänhet som enligt offentlighetsprincipen har rätt att begära ut offentliga handlingar. Det är inte inför vetenskapssamhället som konflikten är djupast – det är en fråga om en statlig myndighet som sviker sitt ansvar gentemot medborgarna och lagen. Sabuni väljer att bagatellisera kritiken på ett oroväckande sätt

Jag läser rapporten och slås av hur svårtolkade uppgifterna är. Forskarna tycks ha intervjuat alla utom de som rapporten verkligen berör.

Skvaller och hörsägen med andra ord.

Andra bloggar om rapporten

Pernilla Ouis är tydlig i sin formella kritik av rapporten:

Den är ovetenskaplig i flera hänseenden: Metodologiskt tveksam eftersom den berörda gruppen inte intervjuats, referenser saknas och källmaterialet har förstörts. Dessutom språkligt tafflig med svepande, oklara formuleringar och en total avsaknad av teori och analys. Jag hade inte heller godkänt den som en studentuppsats.

Slutsatsen är att vi missar ett tillfälle att diskutera ett viktigt problem. Ansvaret vilar tungt på regering, forskare och journalister.



Inre och yttre kartor – ett HUT-löst perspektiv

Jag försöker förstå hur Björklund och Franke tänker om skolans framtid. Bakom Lärarutbildningsutredningen HUT:s förslag finns kanske en karta över svensk skola. Frågan är vem som ritade den och när? Vem tog sig rätten att beskriva skolan i dessa grälla färger? När blev förenklingen politiskt möjlig?

Jag tröstar mig med en vacker karta över trakterna kring S:t Olof. Klicka och njut av detaljrikedom.

karta-stor1

1812-1820 red den tappra fältmätningsbrigaden runt och kartlagde den skånska landsbygden. Resultatet blev en rekognosceringskarta. De mystiska tecknen markerar olika former av vegetation.

Läs mer

Jag vandrar runt och letar efter spår från den tiden. Mycket är förändrat men själva förändringen är också spännande och ofta vacker. Markerna bär på hemligheter.

Om jag vill veta mer om tomtgränser och avstyckningar går jag till häradskartan (förstora!):

stolof

Konstruktionismen använder liknelsen med inre kartor som ett sätt att åskådliggöra vad kunskap är och hur den förändras genom anpassningar till nya intryck. Våra världsbilder uppstår i samspel med omgivningen. Hållbarhet är inget självändamål.

Det jag kallar kunskap kan vara en vag föreställning om något som jag lyckas beskriva på ett sådant sätt att det framstår som meningsfullt för någon annan än mig själv. Dessa beskrivningar – eller yttre kartor – är tillfälliga konstruktioner och värdet högst tidsbegränsat. Jag behöver dem för att orka leva och våga handla -men den största faran är kanske om jag verkligen börja t-r-o på dessa kartor och förväxlar dem med verkligheten.

Inom militären finns ett talesätt om att ifall det föreligger skillnad mellan kartan och verklighet – då gäller kartan.

När jag är ute och vandrar blir glappet mellan kartorna och terrängen synligt. Någon form av kunskap uppstår i mina försök att tolka skillnaderna mellan de sinnliga intrycken och de yttre kartor som ritades för nästan 200 år sedan. Försiktigt lägger jag pussel.

Försiktighet tror jag inte finns på Björklunds dagordning.

Missa inte Per Oscarsson i “Fisk”!

Fast ännu starkare intryck gjorde Doreen Kanters intervju med honom. Den sänds innan föreställningen och tecknar ett porträtt av en oerhört levande människa mitt i tvivlet.

Länk

Året är 2052. Janne och Sussi har haft ett långt liv tillsammans. Ibland när Janne inte kan sova tittar han på naturfilmer. Där, i en värld av böljande syntmusik och vackra undervattensbilder upptäcker han något, något som får hans och Sussis liv att skaka, bulta och böla.

Före föreställningen: Doreen Kanter träffade Per Oscarsson efter inspelningen av Fisk. Och pratade om teater och särskilt radioteatern.

Efter föreställningen: Ett åk med Per Oscarsson. Producent: Marie Wennersten.

(Från 2006. Repris: 1/2 20.03, 7-8/2 ca 00.10)

fisk

Rost sover aldrig 10

rost10

Vägarna är övervuxna, gärdsgårdarna mossiga, grindarna bortruttnade och de handsmidda spiken angripna av seriens huvudrollsinnehavare.

Resterna från det gamla oskiftade bondesamhället tittar upp som en storslagen gränsdragningsproblematik. Jag tror att en stor del av ansträngningarna  handlade om att försöka hindra boskapen ifrån att äta upp säden. Och att hitta någonstans att lägga all den förbannade stenen som kryper upp ur jorden på våren.

Jag börjar förstå varför lantmätaren är en viktig person på landsbygden. Det moderna uttrycket “sätta gränser” tror jag kommer från den tiden då gränser verkligen “sattes” i marken med hjälp av nedgjutna järnrör. Som barn hjälpte jag ibland min fader lantmätaren och fick vid högtidliga tillfällen bära teodoliten – eller i alla fall stativet.

Nu fastnar jag i googleträsket och försöker förstå skillnaden mellan teodolit och andra avvägningsinstrument.

Rostmusik 10