Jag har haft en svacka i mitt bokläsande. Nu läser jag en bok som mina arbetskamrater säger är överväldigande oemotståndlig: Vi, de drunknade av Carsten Jensen.
Efter 100 sidor är jag beredd att hålla med.
Jag stöter allt oftare på ordet framkant. Ofta är det i samband med IT och det sägs ofta av teknikoptimister som tror sig ha mutat in någon form av modernitet och kolonialiserat en snutt av det absolut senaste.
Dessutom är det en metafor som kan bli lite stökig i sin konkretion. I dagens Sydsvenskan:
Malmöföretaget TAT ligger på framkant i den utvecklingen.
Jag hade nog föredragit om de legat i framstupa sidoläge på framkanten av den utvecklingen.
Fast allra helst hade jag sluppit dessa pretentiösa och pompösa självbilder.
P.S. Artikeln är spännande och nätupplagan är framkantsfri.
Veckans tema i Fototriss är tre vinklar på samma motiv.
Jag minns en tid när naturälskande motorvägsdemonstranter förlöjligades som trädkramare. Det var innan global uppvärmning och kris i bilindustri gjorde frågorna rumsrena.
Mina bilder handlar om träd som blivit stenkramare. Alarna vid åmynningen söder om Knäbäckshusen klamrar sig fast vid de stenar som tidigare har gett skydd åt rötterna.
Från andra sidan
Jag tränar mig på att leva i en föränderlig värld. Ett bra sätt att öva upp denna förmåga är att gå längs stranden vid Knäbäckshusen. Kombinationen av landhöjning och erosion skapar ständigt nya överraskningar och just nu svajar gammeleken som är själva symbolen för finansiell stabilitet oroväckande. Rötterna famlar i luften men sanden är långt borta. Inga räntesänkningar eller skattelättnader kan hindra det oundvikliga.