Jag letar efter en sådan där stor träräknesticka som hängde i taket på min barndoms skola. I ett anfall av desperation söker jag på Tradera under ”samlarsaker övrigt”.
Den första träffen gör mig helt knäsvag – en okänd samlarvärld öppnar sig! Budtiden går ut om tio timmar.
Jag tror att kommunala återvinningsstationer är ett påhitt som har svårt att slå rot hos en del av de skånska bönderna.
Vi vandrar genom oländiga skogar och romantiska hagar. I min romantiskt överhettade hjärna tänker jag att här har nog ingen varit förut – och just då stöter vi på övergivna jordbruksredskap från olika tidsåldrar.
Om femtio år kommer antagligen framtidens barn gå in i materialrum på skolor och hitta spritduplikator, overhead-apparat och jätteräknesticka. På sina bloggar kommer de förundrade att sprida bilder på dessa märkvärdiga förhistoriska företeelser.
I Svenska dagbladets serie om flexibilitet presenteras idag savanten Daniel Hammet.
Daniel Tammet har så kallat savantsyndrom och Aspergers syndrom, högfungerande autism. Han är exceptionellt bra på huvudräkning och har europeiskt rekord i memorering av talet pi (22 514 decimaler).
Jag hittade en länk till 50 000 decimaler – men tycker nog att det är att överdriva…
Äntligen finns ett hållbart kunskapsinnehåll att bygga upp den nya skolan på. Kanske kan detta bli kärnan i den hållbara lärarutbildningen HUT.
Jag försöker förstå vad Lärarutbildningsutredningen HUT menar är viktigt inom musikämnet. Det är en förvirrande blandning av nervös modernitet och en mycket traditionell kunskapssyn.
3.3.7.2 Musik
Grundskolans kursplan för musik fäster stor vikt vid att eleverna ska kunna ägna sig åt eget musicerande. Detta ska dock inte enbart förstås som sång och instrument, utan också friare uttryckssätt och användande av IT.
Perspektivet är genomgående riktat mot de äldre barnen. Utredaren tar inte upp problemet med att musikundervisningen i förskolan och grundskolans tidigare år bedrivs av icke-musiklärare. En trovärdig utredning hade diskuterat musiken ur flera aspekter. Vilken ställning får musiken i utbildningen av ”vanliga” lärare. Kommer de senaste årens urholkning av de estetiska ämnena att fortsätta?
Musikämnet ska skapa förståelse för musikens betydelse såväl i dagens samhälle som historiskt sett och i andra kulturer. Det är väsentligt att ämnet inte gör en uppdelning mellan producenter och konsumenter av musik, utan visar på att alla på något sätt kan producera och få tillgång till musik.
Här flödar visdomen. Men vilka lärare är det som ska plantera och administrera denna demokratiska kunskapssyn? Här ekar tystnaden över den annars oblygt detaljstyrande utredningen.
Musiklärarstuderande behöver således få djupa kunskaper i musikdidaktik och musikvetenskap, med inriktning både på musikhistorien och på nutida och IT-anknutna musikformer. Kunskaper om musik i andra kulturer, liksom om musikens betydelse för barn och unga, är nödvändiga.
Hur många musiklärare vill utredarna utbilda? Var ska de arbeta? När jag arbetar med 300 blivande lärare känns det underligt att inte se dem som en del av denna nya kultursyn!
Kompetensbehov för blivande lärare
För att musiklärarna ska kunna uppfylla läroplanens förväntningar på undervisning i instrument och sång krävs att utbildningen ger generell övning i musicerande, enskilt och i grupp. Inom Kulturskolan, liksom på musikgrenen av gymnasieskolans estetiska program, behövs lärare med mer djupgående färdigheter på enskilda instrument. Bland annat på grund av detta är det nödvändigt att lämna utrymme för individuell specialisering inom utbildningen av blivande musiklärare.
Jag är osäker på om denna specialisering verkligen är ett seriöst försök att lyfta musikens betydelse för barns utveckling. Fokus ligger på de äldre barnen och Kulturskolan där utredaren föga förvånande förespråkar djupgående kunskaper.
Min fråga hänger kvar:
Kommer det finnas utrymme för musik, dans, drama, bild, film, rörelse och rytmik i den nya lärarutbildningen?
När det gäller intresset för det estetiska fältet har Björklund & co mycket att bevisa.
Rost är en förening mellan trevärt järn, en oxid- och en hydroxid-grupp, den kemisk formeln är FeOOH (motsvaras av Fe(OH)3.
Kanske är denna bildserie ett försök att bearbeta några traumatiska besök hos Svensk bilprovning. Den vassa hammaren och den rostiga bärande balken. Jag minns ljudet och det förargliga leendet hos besiktningsmannen.
I skogen hittar jag rester av grindar mellan övervuxna gärdsgårdar. Förgänglighet, förgänglighet, förgänglighet
Jag har tagit mig igenom min första vecka som musiklärare och mött 280 studenter i åtta grupper. Det är ganska många möten och musik gör oss både glada och sårbara. Jag har en ambition att försöka hitta en personlig nivå och betonar gärna musikens känslomässiga kraft – men vet inte riktigt om det är möjligt eller lämpligt att sträva efter den intensiteten i möten med 40 studenter.
När jag gick min utbildning fick alla lärarkandidater individuella instrumentlektioner och vi hade mycket musik. Tonvikten låg vid repetoarkännedom och det fanns bestämda uppfattningar om vilka som var de rätta sångerna i förhållande till barnens utvecklingspsykologiska ålder.
För 15 år sedan tror jag att den tidens studenter fick traggla med Elefantsångboken från förlaget Lutfisken som bildade någon sorts förskolekanon. Utbildarna såg sig nog som en sorts garanter för att de blivande lärarna i alla fall kunde de vanligaste sångerna. En hedervärd – men svåruppnåelig hållning när resten av skolväsendet inte ser musikens betydelse på samma sätt. Det var ovanligt att studenter som inte kunde sjunga underkändes p.g.a. bristande musikalitet.
Idag har studenterna försvinnande få musiklektioner och förklaringarna är många. Om jag antyder att det som vi kallar akademisering har haft konsekvenser för de praktiskt-estetiska ämnena så riskerar jag att bli beskylld för att vara emot vetenskaplighet.
Men så är det.
Jag njuter av att få undervisa i musik och gillar omedelbarheten att sjunga tillsammans. Det är roligt att se hur spänningarna släpper och känna tilliten växa fram. Jag får utlopp för mina dominanta drag och är fullständigt utmattad efter dagen. Men nöjd.
Särskilt kul är det att upptäcka hur väl våra gamla sånge fungerar!
Här kan du ladda hem Pojkaktig sångbok 1 som mp3 + de andra som pdf-fil
Jag tänkte skriva något djupsinnigt om det svenska stålet som inte biter men fastnade på Tegners dikt om Karl den 12. Ett märkligt nationalistiskt poem som inte har åldrats i skönhet.
Allt var inte bättre förr.
Utanför skjulet står den här skönheten och efter lite detektivarbete får jag en ordentlig förklaring. Tidigare har jag visat en bild på drivknuten och nu får även korgen sin förklaring.
POTATISUPPTAGARE.
Metoden med årderkörning vid upptagningen var arbetskrävande och mest lämpad för husbehovsodlingen. En bit in på 1900-talet blev det allt vanligare med potatisupptagare och i stort sett alla är olika modeller av kasthjulsmaskiner. I jorden under potatisen skär en stor bill loss potatis och jord som kastas åt sidan av roterande gafflar. På sidan av maskinen kan monteras ett löst hängande galler eller dukför att hålla potatisen mer samlad för lättare plockning. Ännu bättre är en rullande trumma av gallertyp som släpper igenom jord och får potatisen att rulla tillbaka och lägga sig i en sträng. Dessa kasthjulsmaskiner är ganska aggressiva mot potatisen och därför konstruerades en maskin med roterande grepar som under hela rotationenbehåller samma vinkel mot marken. Denna maskin tillverkades av Överum på 1920-talet och gavs det passande namnet Up To Date. Vi är lyckliga ägare till en sådan med sidomonterad gallerkorg som får tjänstgöra varje höst med gott resultat.
Citerat från www.skogshasten.com
Någonstans på Österlens baksida finns ett skjul med sönderfallande lantbruksredskap. En skånsk bonde slänger ingenting i onödan.
Det är som att gå in i en annan tid och jag kan bara ana hur människorna har slitit kring dessa primitiva maskiner.
Jag är trött. Att vara musiklärare är mer ansträngande än jag trodde och tre dubbellektioner med studenter i 40-grupper är utmattande. Kanske ställer jag alltför stora krav på mig själv att lektionerna ska vara intensiva och inspirerande – antagligen är jag bara orutinerad inför positionen att vara ständigt pådrivande. Det är högt tempo och många beslut – men egentligen gäller det all form av undervisning så jag borde inte klaga.
Jag ska ha åtta grupper och försöker gör ungefär samma sak med alla och det är nästan den största svårigheten. När jag jobbar med barn handlar allt om att fånga ögonblicket och deras idéer. Här ska jag skapa en struktur som studenterna förstår. Obehagliga frågor dyker upp:
Vad vill han att vi ska kunna?
Varför ska vi lära oss detta?
Fungerar verkligen den här sången?
Jag märker att det finns en stark tradition av målstyrdhet som jag inte kan relatera till i rollen som musiklärare. Det är till sist upp till varje student om hon vill ta till sig de jag erbjuder och bara tanken på att förmedla säkra kort är svårsmält. Jag ger exempel på låtar som fungerar för mig och berättar hur jag tänker – det är faktiskt allt.
I skolans värld finns det en uppdelning mellan nyttiga och onyttiga ämnen. De nyttiga har hög status och kallas kärnämnen. De andra kallas ”praktiskt estetiska” och betraktas ofta med överseende av de riktiga kärnämneslärarna.
Många musiklärare drivs till förtvivlan av denna marginalisering och har därför utvecklat strategier för att förklara betydelsen av musiken i nyttotermer. Det långsiktiga målet är att skapa matriser och kriterier som kan synliggöra denna utveckling på ett sätt som beslutsfattare och föräldrar förstår. Betyg är den primitiva lösningen på statusproblemet.
Barnen utvecklar:
Och så vidare i långa förnedrande listor…
Jag vill inte vara en del av detta nyttotänkande och vägrar envist förklara varför just den sången utvecklar just den färdigheten. I min värld reduceras musiken till något instrumentellt genom detta förhållningssätt och därigenom behöver vi inte ta ställning till musikens ställning på ett djupare plan.
Har musiken ett värde i sig? Någonting med innerlighet som skolan saknar begrepp för att beskriva?
För mig som vuxen är det självklart att se musiken som en del av livets djupare mening. Om jag klistrar förklaringar om nytta på alla sånger finns det en stor risk att studenterna missar denna dimension.
Några låtar jag kanske använder. Fråga mig inte varför.
En favorithistoria är när Lennart Bergelin (Björn Borgs coach) fick motorstopp på den franska landsbygden och knackade på en bondgård. Han försökte med dålig framgång förklara sitt nödläge:
- Do you have what we in Sweden call a skiftnyckel?
Annars gillar jag det engelska ordet monkey wrench.
…det blåser så kallt! (Blå tåget)
Jag fick ett brev som jag gärna vill sprida:
Hans Åke Scherp och Mats Ekholm vid Karlstad Universitet har tagit
initiativ till ett upprop med anledning av ett hårdnat mode i sättet att möta barn och ungdomar.
Det tar sig, som de skriver:
uttryck inom såväl synen på barnuppfostran där Supernannyns ideal får föräldrar att lära sig att stöta bort och ignorera sitt barn när det behöver närhet och värme. Inom skolan tar det sig uttryck i en skolpolitik som i allt högre grad bygger på kontroller och sanktioner istället för stöd i barnens lärande och utveckling. Eleverna ska oftare bli centralt prövade och deras motivation ska styras av tätare betyg och kunskapskontroller. Betygsjakt ska ersätta kunskapstörst som drivkraft för lärande. Skamvrån har börjat återinföras men kallas för time-out. etc.
På länken http://sites.google.com/site/barnuppropet/
Kring temat Ett hårdnande samhälle rör sig också skiftesföreläsningen den 2/2 kl.19.00 på Malmö Högskola
http://www.mah.se/templates/Page____5478.aspx
Marie Köhler och Lars H Gustafsson kommer till Skiften den 2 februari 2009 för att prata nyauktoritär barnuppfostran.
Peppar på tungan, time out och styggstol – de senaste årens diskussion om problemen med stökiga barn och föräldrar som inte kan sätta gränser har gett utrymme för en rad nyauktoritära metoder när det gäller barnuppfostran. Exemplet med förskolan i Alingsås där en fyraårig pojke i september 2008 pepprades på tungan som straff för att han sagt fula ord är ett av flera exempel. Teveserien Supernanny förordade också ”en fast hand” mot de olydiga små krabaterna. Även Folkhälsoinstitutet rekommenderar tydligt gränssättande genom att legitimera föräldrastödsprogram där en av metoderna är att på ett organiserat sätt ignorera – inte se på, tilltala eller vidröra – det barn som anses problematiskt.
Läs mer på hemsidan!
…men reklamfilmerna med Pernilla Wahlgren ”scares the shit out of me”!
Just när jag hämtat mig från den krystade dialogen om hårfärgningsmedlet – då kommer en likadan film med hudvårdsprodukter. Samma usla dubbning, välmenande mamma, behagsjuka hårsvängande och glittrande tomma leende.
Jag trodde bara den här sortens reklamfilmer gjordes i Tyskland på 50-talet.
Känsliga läsare varnas – det kan bli en del bilder på temat rost. Helt ur det blå.
