Julklapp på jobbet?

Jag är inte så bra på presenter och lider med de arbetsgivare som förväntas dela ut julgåvor till sina anställda. Helst ska dessa gåvor vara hälsosamma, fantasifulla och framstå som dyrbara men vara billiga i inköp. Om kommunens logotyp dessutom är synlig tycks det vara lättare att motivera utgiften inför revisorn?

På 80-talet fanns det hemspråkslärare som arbetade på förskolorna. De var anställda av samma förvaltning som jag. Detta år var julklappen ett bedrövligt knivset med en usel skärbräda i form av en gris.

Problemet var att 20 av hemspråkslärarna var muslimer och att chefen insåg att grisskärbrädor kunde vara en kontroversiell julgåva. Därför fick vaktmästaren i uppdrag att såga av alla öron, trynen, knorrar och ben från grisarna. Resultatet blev en någorlunda oval träbit.

Än idag har jag inte förstått om detta var ett utslag av nervös korrekthet eller en respektfull åtgärd.

Är det någon mer än jag som har fått lustiga julklappar av arbetsgivaren?

Jakten på “den känslige pojken”

Stina Zethraeus (DN) skildrar jakten på barnbokshjältar som lever upp till bilden av ny modern mjuk och känslig manlighet. På biblioteket finns sökord för “starka flickor” – men ingen motsvarighet för “känsliga pojkar”.

En genomgång av årets utbud antyder att utbudet av mjukispojkar är rikt och varierat. Både i år och tidigare års barnboksutgivning vimlar det av pojkar som är hjälpsamma och känsliga. Mer problematiskt blir det när egenskaper som t.ex. att bry sig om sitt utseende kopplas till kön. Vaksamheten mot stereotypier riskerar att slå knut på sig själv.


Att de gamla barnbokskillarna är snälla och omsorgsfulla är inte det första man tänker på, och kanske är det därför som de aldrig beskrivits under något samlingsnamn.

Jag brukar säga som lilla spöket Laban:

Jag vill inte springa runt och vara kuslig
Jag vill hjälpa mamma att va huslig

Lite orolig är jag nog ändå inför denna oblyga normativitet – hur mjuk måste pojken vara för att bli godkänd i denna nykritiska anda? Har barnboksredaktören modet att se bakom den hårda ytan?


Vilken terrorism är intressant?

Per J Andersson skriver om mediers besatthet av terrorism som riktar sig mot västerlandet och oförmågan att förstå dynamiken i de konflikter som förklarar terrorattacken i Indien.

I november 1996 kolliderade en saudisk jumbojet med ett kazakstanskt fraktflygplan kort efter start från flygplatsen i Delhi. 349 människor dog, inte en enda västerlänning. När internationella nyhetsbyråer kom fram till nedslagsplatsen mötte de en polis som förstått hur journalisterna tänker. Ta det lugnt, sa han i all välmening till reportrarna, här finns bara döda bruna människor.

fisk

Mer indien

Ibland är det svårt att förklara vad begreppet etnocentrism egentligen innebär och hur det påverkar vår syn på världen. Jag minns Skånska dagbladets löpsedel om en flygolycka på 60-talet:

12 svenskar dödade – dock inga skåningar

Jag är skakad

Min ödmjuka period har inneburit vissa kreativa begränsningar. Det är svårt att blogga om jag varken får vara aggressiv, arrogant eller ignorant. Den självpåtagna ödmjukheten passar mig helt enkelt illa.

Men i morse 6.15 hände något. Då skakades min säng av en jordbävning som fick mig att inse utsattheten i mänsklighetens villkor. Jag kände mig väldigt liten och allt sådant som utbildningspolitik blev mindre angeläget.

Jag minns att Voltaire skrev Candide som en reaktion på ordbävningen i Lissabon. Efter det var varken gud eller den rationella framstegstron lika attraktiva. Det var dags att odla sin trädgård.

Kl. 8.34 hade Sydsvenskans artikel 634 läsarkommentarer. Nätet fungerar som den överlägsna formen av kunskapsrapportering.