Jag snubblar över Beckman, Ohlson och Can där bland annat Per Svensson och Lena Andersson diskuterar bloggen som kulturfara. Den vanliga oron för ytlighet, bristande kvalitet och narcissism luftas men under ytan vibrerar en rasande elitism: Vi håller på att mista kontrollen över det publika samtalet.
Per Svensson förlorar sig i den hotade rätten att dra sig undan offentligheten och Elisabeth Ohlson ser allt mer olycklig ut när Alex Schulman sopar banan med de andra debattörerna. Och han gör det med två mycket enkla argument:
1) Det är bättre att folk skriver skit än att de inte skriver alls
2) Det är helt möjligt att avstå från att både läsa och skriva.
Programidén att knyta bloggvärlden till brister i solidaritet och empati havererar efter några minuter. Folk väljer att läsa varandras bloggar av lust och nyfikenhet.
Kvar sitter en ömklig kulturelit och undrar vad det var som hände. Deras okunnighet i ämnet avslöjas obarmhärtigt och kvar finns bara den nakna elitismen:
– Vi vet vad som är kvalitet!
Om någon verkligen vill studera mänskligt förfall rekommenderar jag tidningarnas anonyma kommentarer. Där puttrar okontrollerad aggression på ett skrämmande sätt.
Från mitt perspektiv som lärarutbildare är det ett centralt problem att studenterna i-n-t-e skriver självmant och att de i-n-t-e vågar ta ställning i aktuella frågor. När kultureliten beklagar sig över att vanligt folk både skriver och har åsikter blir jag rädd och trött.
En av de viktigaste drivkrafterna bakom den här bloggen är att jag försöker klä av mina tankar för studenterna. De ska alltså inte behöva lägga kraft på att gissa var jag står i olika frågor. Min naiva ambition är alltså att avmystifiera lärarrollen genom ärlighet och tvivel.
Malmö högskola har gjort en sammanställning av hur lärarutbildningsutredningen tagits emot av media.
Tysta tankar 