Deprimerande kulturmummel

Jag snubblar över Beckman, Ohlson och Can där bland annat Per Svensson och Lena Andersson diskuterar bloggen som kulturfara. Den vanliga oron för ytlighet,  bristande kvalitet och narcissism luftas men under ytan vibrerar en rasande elitism: Vi håller på att mista kontrollen över det publika samtalet.

Per Svensson förlorar sig i den hotade rätten att dra sig undan offentligheten och Elisabeth Ohlson ser allt mer olycklig ut när Alex Schulman sopar banan med de andra debattörerna. Och han gör det med två mycket enkla argument:

1) Det är bättre att folk skriver skit än att de inte skriver alls

2) Det är helt möjligt att avstå från att både läsa och skriva.

Programidén att knyta bloggvärlden till brister i solidaritet och empati havererar efter några minuter. Folk väljer att läsa varandras bloggar av lust och nyfikenhet.

Kvar sitter en ömklig kulturelit och undrar vad det var som hände. Deras okunnighet i ämnet avslöjas obarmhärtigt och kvar finns bara den nakna elitismen:
– Vi vet vad som är kvalitet!

Om någon verkligen vill studera mänskligt förfall rekommenderar jag tidningarnas anonyma kommentarer. Där puttrar okontrollerad aggression på ett skrämmande sätt.

Från mitt perspektiv som lärarutbildare är det ett centralt problem att studenterna i-n-t-e skriver självmant och att de i-n-t-e vågar ta ställning i aktuella frågor. När kultureliten beklagar sig över att vanligt folk både skriver och har åsikter blir jag rädd och trött.

Bakom kulissen

En av de viktigaste drivkrafterna bakom den här bloggen är att jag försöker klä av mina tankar för studenterna. De ska alltså inte behöva lägga kraft på att gissa var jag står i olika frågor. Min naiva ambition är alltså att avmystifiera lärarrollen genom ärlighet och tvivel.

Samtidigt är det ett komplicerat spel mellan lärare och student där vi tvingas in i inövade roller av kontroll och anpassning.

På bloggen Jag ska bli lärare får jag en liten inblick i hur det är att skriva en hemtenta. Uppgiften är inte från Malmö högskola – men jag känner väl igen mig i försöken att väva in vfu-erfarenheter och krama fram reflektioner som bygger på litteratur och eget tänkande:

I uppgiften skall du resonera kring lärarrollens komplexitet i relation till såväl kurslitteratur, seminarium och föreläsning som din VFU. I din redovisning skall du diskutera olika lärandeteorier i relation till lärandemiljön i skolan, redogöra för olika perspektiv på begreppet ”kunskap” där du också med några exempel från din VFU visar hur olika kunskapsuppfattningar påverkar lärarens arbete. Avslutningsvis skall du ge exempel på läraryrkets komplexitet i förhållande till din egen framtida roll som lärare.

P.S. Det blir lättare om man läst Kernells bok…


Fredagslandning – tack Neil

Det har varit en konstig vecka. I tisdags sa min chef upp sig och i onsdags släpptes en utredning som vänder upp och ner på det mesta som jag tror på. Mitt i allt detta rullar utbildningsmaskinen vidare och vi har sysslor som ska utföras. Jag har försökt kommentera här på bloggen men känner ibland att det är något pompöst med att ha åsikter om saker. Politik är spännande – men det är lätt att gå vilse. Jag behöver en paus från mig själv. Musik brukar hjälpa.

Igår fick jag en fin present. Det är Neil Youngs konsertskiva Sugar Mountain, inspelad 9/11 1968. Låtar är svindlande vackra och skulle senare ges ut i arrangerade versioner. Gitarrversionen av Birds sänker mig fullständigt – men pianoversionen från After the goldrush är… ja hur är den egentligen?

Texten

It ain´t over until it´s over

Malmö högskola har gjort en sammanställning av hur lärarutbildningsutredningen  tagits emot av media.

Länk

Kanske kan någon formulera en försiktig kritik också – utan att bränna alla skepp vid den kommande ansökan om examensrättigheter?

P.S. Bilden är en fraktal som kallas Burning ship. (wikipedia) Jag har alltid velat skriva följande formel i min blogg:

Z_{n+1} = (|\Re \left(Z_n\right)|+i|\Im \left(Z_n\right)|)^2 + c, \quad Z_0=0

En eldsjäls bekännelser

Jag tror att mina kolleger betraktar mig som en sådan där mystisk IT-eldsjäl som brinner för datorer i undervisning. Det är delvis en behaglig position med viss makt kopplad till dessa färdigheter. Studenterna kommer till mig med underdåniga frågor om nätverk, lösenord och konfigurationer. Oftast hänvisar jag dem till supporten med en suck av lättnad – men ryktet som IT-entusiast får jag leva med.

När jag läser reaktionerna på Lärarutbildningsutredningens förslag om att upphöja IT till övergripande perspektiv blir jag lite tveksam. (Se t.ex. KK-stiftelsen 2 – jag vet – bit inte den hand som föder dig!)

Vill jag vara en del av denna frustrerade längtan efter modernitet som på något sätt kopplas samman med status? Många IT-pedagoger tycks se sig som missförstådda missionärer i ett kallt och ogästvänligt skollandskap befolkat av teknikfientliga fossiler.

Ett försök till nyansering gör Daniel på Babels torn:

Istället så visar datorn för mig, som aldrig förr, att läraren behövs. För om man ska få till autonomi och intresse hos eleverna behövs en människa bakom utbildningen, någon som bryr sig om vad eleverna gör och vad de lär sig. Någon som funderar över hur intresse och motivation blir till, hur elever lär sig och hur man kan bedriva undervisning med och mot förutsättningarna.

Då behövs det också en lärarutbildning med helhetssyn på barns utveckling – inte den ängliga ålders- och färdighetsfixerade produkt som Franke presenterade i onsdags.