Bilden är tagen på en marknad i Goa. Jag brukar veta något om personerna på mina bilder. Här har jag ingen aning och har svårt att föreställa mig vad det är för relation kvinnan och mannen har. Men det befinner sig nära varandra – känslan av beroende kanske är en form av … hmmmm… närhet?
Jag försöker förbereda en lektion om Jesper Juuls bok Relationskompetens i pedagogernas värld. Det är en moraliskt uppfordrande bok som kanske gör det svårare att se och behandla barn som objekt. Mycket av det vi kallar undervisning handlar om relationer och barnens behov av att bli sedda och respekterade som individer.
I Svd presenterar Anders Haag en ny bok om mentalisering. Försöken att på ett trovärdigt sätt beskriva vad begreppet innefattar är ganska trevande och kanske är det nödvändigt när det gäller förhållandet mellan förnuft och känsla. Enbart dåren springer där änglar tvekar.
När man mentaliserar reagerar man inte direkt på en situation, utan man stannar upp och undersöker vad det är som faktiskt händer. Man försöker göra egna och andras handlingar begripliga. Närliggande begrepp är reflektionsförmåga, självinsikt, symbolisering, empati, mindfulness med flera.
I värsta fall innebär detta en psykologisering och intellektualisering av samspelet mellan människor. I bästa fall leder teorin till en ökad lyhördhet inför komplikationer i kommunikationsprocesserna.
Ingen är perfekt på att mentalisera. En poäng med att träna mentalisering är snarare att inse det. Man måste kunna leva med en viss ovisshet, att vara tvärsäker är ett varningstecken.
Det tycker jag om. Ingenting skrämmer mig mer än tvärsäkra människor.
Begreppet Hypermentalisering tror jag är användbart:
Hypermentalisering. En person som hypermentaliserar är bra på att mentalisera. Hon är en god lyssnare, uppmärksam, klok och insiktsfull, och engagerar sig i andras liv. Men det egna livet är oordnat, kanske kaotiskt och fyllt av försakelse och självhat.
Jag brukar säga att någon lider av empatiskt överskott och det kanske är samma sak?
Polisen har ålagts att genomföra fler nykterhetskontroller – men har inte resurser att ta hand om de ärenden som dessa kontroller skapar. Alltså väljer poliserna att genomföra kontrollerna på tider då de vet att sannolikheten för att de ska behöva hantera brott är låg. Följden är att statistik visar att folknykterheten har ökat – andelen rattonyktra per kontrolltillfälle har sjunkit.
På så sätt kan myten om målstyrningens effektivitet rulla vidare. Tydliga mätbara mål skapar illojala medarbetare. Det långsiktiga målet – att minska antalet döda i trafiken – tycks vara helt frånvarande.
Jag är orolig för att regeringens vurm för tydliga mål i skola och förskola kommer att få samma katastrofala följder. Vi undervisar om sådant som går att mäta.
När byråkratin segrar går det ut över barnen, moralen och arbetsglädjen.
…men det är ett sargat flygplan som söker sig fram mot målet.
Parallellerna med Stanley Kubricks film Dr Strangelove är uppenbara. Wikipedia. Engelsk fyllig version
Den Amerikanske presidenten (Reinfeldt) har tappat greppet över utvecklingen och tvingas bevittna hur Dr Strangelove (Leijonborg) och general Jack D. Ripper (Björklund) skickar ett bombplan mot Sovjet. Generalen är övertygad om att landet är hotat av fluorförgiftat vatten (flumpedagogik) och att kärnvapenanfall är den enda lösningen.
På flygplanet regerar major “King” Kong (Franke) och de som normalt sett skulle se till att säkerhetsrutinerna på flygplanet följs (HSV, fackliga organisationer, granskningsgrupp, forskarsamhället, högskolor och universitet) är marginaliserade. Sovjets ledare (Sahlin) mullrar men vågar inte handla förrän det är för sent.
Filmens pessimistiska budskap kanske är att undergången är oundviklig – men jag ser andra möjliga tolkningar.
Tysta tankar 