Jag har sett Mike Leighs nya film Happy go lucky med Sally Hawkins i huvudrollen och det är en sådan film som stannar kvar. Huvudpersonen Poppy har ett obotligt gott humör och möter alla svårigheter med ett smittande leende.

Som lärare i primary school tycks hon vara helt obekymrad om de koder som jag trodde gällde i engelskt skolväsende och hon verkar fungera bra med barn och kolleger. Hon avfärdar en antydan om bristande normalitet med ungefär:
– Well, they missed me!

Jag möter ibland lärare som menar att distans är den viktigaste kvaliteten för att skapa en fungerande relation till barnen och att de minsann inte tänker le före jullovet. Leendet skulle då tolkas som svaghet och rubba den mödosamt uppbyggda respekten. Poppy tänker nog inte så.

När hon möter den bister körskolläraren Scott händer något. Hans världsbild bygger på regler och att alla sköter sig. Poppy är bara nyfiken och glad. Underbart härligt påfrestande glad…