Lärande bedömning – den nya lotsningen?

Vi har haft dialogkonferens på Lärarutbildningen och en av höjdpunkterna var kollegan Anders Jönssons presentation av sin forskning kring lärande bedömning. Missa inte den generösa hemsidan. Föredraget var mycket övertygande och floden av rapporter som vittnar om de stora effekterna är svåra att värja sig mot. Vikten av tydliga mål och betydelsen av att möta eleven där han/hon befinner sig är också grundstenar i pedagogiken. Bedömningsmatrisen ger säkert redskap för själv- och kamratvärdering. Varför är jag då fortfarande en aning tveksam till paketet?

Kanske är det det oproblematiska förhållningssättet till innehållet som stör mig. Inom denna vänliga maktutövning finns det inte utrymme för att ifrågasätta själva inriktningen. Auktoriteten lotsar mot målet och i finalen möts de i en gemensam förståelse av processens alla delar. Kanske är jag paranoid som anklagar metoden för att dölja maktförhållandena i relationen – antagligen är detta själva utgångspunkten för allt vi kallar skola och undervisning. Men till sist är det samma gamla tråkiga förmedling av kunskaper – med skillnaden att vi låter eleven tro att det sker på jämlika villkor. Elevens underläge och längtan efter belöning och bekräftelse är motorn i lärandet.

När det väl kommer till betygsättning är det slut på gullandet. Då står läraren där lika naken och maktfullkomlig som den berömde kejsaren. Den som snappar koden bäst vinner. Jag gissar att detta gynnar flickorna som är väl tränade i ledtrådssökeriets ädla konst.

Finns det någon som inte vet att lotsning är effektivt?

Gör din lärare glad

Jag handleder studenter som skriver examensarbete. Det är ett spännande uppdrag och jag är glad att få följa med dem på resan in i vetenskapens värld. Just nu arbetar vi intensivt med frågeställningar och diskuterar huruvida de är intressanta och möjliga att undersöka. Allt är egentligen underbart – i alla fall tills de ställer den till synes helt oundgängliga frågan:
– Hur många sidor måste vi skriva?

Då inser jag att det är en kamp mellan skräcken för att bli underkänd och lusten att undersöka som styr tänkandet. Min uppgift blir då snarare att dämpa skräcken (genom att vara tydlig och ange sidantal) än att stödja nyfikenheten (genom att utmana deras frågor och diskutera kvalitetsbegreppet)

Men det gör lika ont varje gång någon frågar.

Genusperspektiv och kroppsräkning

Maria Abrahamsson beskriver Bo Rothsteins försök att skoja med statens ambition att kombinera queerteorier och gammal fin kroppsräkning.

Länk

Men möjligen går Rothstein för långt när han sedan beklagar att han inte heller kan svara på FAS ­fråga om hans medarbetares ­ålder eftersom den i konsekvensens namn också bör betraktas som en social konstruktion.

Jag är nog mer nyfiken på hur den nyironiske gamle studentmarxisten ser på frågan om studenternas klasstillhörighet. Är det en fråga som är möjlig att undersöka? Är den relevant? Eller är det också enbart “en social konstruktion”?