Vi har haft dialogkonferens på Lärarutbildningen och en av höjdpunkterna var kollegan Anders Jönssons presentation av sin forskning kring lärande bedömning. Missa inte den generösa hemsidan. Föredraget var mycket övertygande och floden av rapporter som vittnar om de stora effekterna är svåra att värja sig mot. Vikten av tydliga mål och betydelsen av att möta eleven där han/hon befinner sig är också grundstenar i pedagogiken. Bedömningsmatrisen ger säkert redskap för själv- och kamratvärdering. Varför är jag då fortfarande en aning tveksam till paketet?
Kanske är det det oproblematiska förhållningssättet till innehållet som stör mig. Inom denna vänliga maktutövning finns det inte utrymme för att ifrågasätta själva inriktningen. Auktoriteten lotsar mot målet och i finalen möts de i en gemensam förståelse av processens alla delar. Kanske är jag paranoid som anklagar metoden för att dölja maktförhållandena i relationen – antagligen är detta själva utgångspunkten för allt vi kallar skola och undervisning. Men till sist är det samma gamla tråkiga förmedling av kunskaper – med skillnaden att vi låter eleven tro att det sker på jämlika villkor. Elevens underläge och längtan efter belöning och bekräftelse är motorn i lärandet.
När det väl kommer till betygsättning är det slut på gullandet. Då står läraren där lika naken och maktfullkomlig som den berömde kejsaren. Den som snappar koden bäst vinner. Jag gissar att detta gynnar flickorna som är väl tränade i ledtrådssökeriets ädla konst.
Finns det någon som inte vet att lotsning är effektivt?


