Det är en stark tradition inom lyriken att försöka beskriva ett själstillstånd genom att använda metaforer från naturen. Kanske är det dags att famla efter lyrikböckerna nu när hösten griper tag om oss. Själv svävar jag mellan melankoli och eufori. Ett behagligt men riskabelt tillstånd.
P.S. Rododendronbladet ser inte helt friskt ut, men lite extra näring på vårkanten lär göra susen. Hjälp – jag har en trädgårdsblogg!
oktober 15, 2008 kl. 7:51 f m |
Men vilket sårbart blad, något ärrat av tiden, men samtidigt det där spröda gröna… och röda… jag tänker alltid på blad som kraft som kommer och går. A-M
oktober 15, 2008 kl. 7:54 f m |
Jag har läst på. Det är helt normalt att även vintergröna växter byter blad vart tredje år. Men inte alla samtidigt….
oktober 15, 2008 kl. 10:28 f m |
När jag säger att jag är lite ”bladig” brukar jag mena onykter av någon anledning…
oktober 15, 2008 kl. 5:01 e m |
Jag känner igen Christers tolkning. Just nu är jag garanterat obladig i alla fall.