Flyttfåglarne – avfärden

Hela dikten – att deklamera

Stagnelius sa det bra. Fast google hittade naturligtvis en annan dikt med samma titel men med undertiteln Återkomsten. Författaren heter Anna A.

De komma på brusande vingar
Der uppe bland vårskyar små!
Hör, nästan melodiskt det klingar,
När samfäldt de luftströmmen slå!

I flockar sig tåget syns dela:
De rasta vid skimrande vik,
Der böljorna smått börja spela
En gripande välkomstmusik.

Hvar sippa för gästerna niger:
Välkomna, ty nu är det vår,
Då sången mot himmelen stiger,
Då känslan ej tiga förmår!

Välkomna! Jag vinkar med hatten
Från dörr’n af mitt landtliga tjäll.
Så lång var den vintriga natten,
Som svepte sig kring våra fjäll!

De kläda sig, lundernas toppar,
De morna sig, tufvornas små;
Så sjungen bland svällande knoppar,
Mitt hjerta skall lyssna derpå!

Jag ock är — en flyttfågel bara,
Som lyfter på vingen i sång,
Tilldess jag får jublande fara
Mot sommarens länder en gång.

Anna A.

Som den obildade tölp jag är erkänner jag en lucka när det gäller Anna A:s författarskap.

Kung Karl den unge hjälte….

…han stod i rök och damm

Jag har varit på Malmö högskolas årshögtid och t-r-o-r att jag genom rökmolnen skymtade Anders Flodström som är universitetskansler, vilket är detsamma som chef för det fruktade och älskade Högskoleverket i vars prosaiska lunchrum finns en vägg som pryds av alla de upphöjda män (och en kvinna) som axlats ämbetetskåpan och kedjan med de tre kronorna sedan kung Karl XlV Johans dagar. (Är det verkligen jag som skriver så här långa och otympliga meningar????) På denna wall of fame samsas kungligheter med Sigbrit Franke (den första?) och Anders Flodström i skön om än oväntad förening. Måste ses.

Flodström berättar att han hellre hade burit en egensvettad hockeytröja med tre kronor på än den där tunga kedjan och jag tänker att det går väl att ordna.

Det var mycket högtidligt och trots en rökmaskin som löpte amok och spred dimma över konserthuset lyckades jag uppfatta en hel del tänkvärdheter. Ibland blev kontrasten mellan de sektliknande ritualerna (hatten, ringen, dokumentet) och de ytterst konkreta och självbelåtna beskrivningarna av vetenskapens uppgift (“genom att förbättra munhålehygienen har vi lyckats förbättra tandstatusen och därmed höja folkhälsonivån…”) lite svårsmälta – men jag inser att detta är en viktig del av universitetsvärlden och jag är glad över att få kika in i den.

Roligast var det att se min begåvade kollega Lotta Bergman ta emot belöningen för årets bästa avhandling ur en skämtsam (galghumoristisk) bankdirektörs händer. Nu är hon inte bara årets svensklärare – hon är farmor också! Grattis till allt!

Särskilt grattis till Malmö högskola som fyller tio år. Mitt bidrag är en blomma i det vardagliga Malmö – så som högskolan vill profilera sig.

Brunsttid – genusperspektiv

Det är ingen ordning i djurvärlden. Eller så är det just det det är?

Hela sommaren har jag förundrats över de fridfulla lamen som gått i hagen och ätit, ätit och ätit. Nu är pojklammen bortsorterade (var tog de vägen?) och i stället går det omkring en genetiskt fulländad bagge som har ett hemligt uppdrag från ägaren (befrukta så många som möjligt!)av de 40 tackorna.

Jag försöker förgäver förstå hur det går till att hålla ordning på alla dessa parningsakter och undrar stillsamt om det finns någon turordning. De tidigare så fridfulla ungtackorna knuffar, bits och bökar med varandra. Baggen är omgiven av tio mer än lovligt närgångna tackor som stryker sig mot honom – samtidigt som de bevakar varandra.

Och hela tiden äter de…

Det är det tredje fåret från vänster som är baggen. Han är lite ljusare men känns lättast igen på sin krampaktiga gång. Något som liknar träningsvärk i ljumskarna  är priset han får betala för all denna njutning. Men kanske gör jag det klassiska misstaget att läsa in mänskliga känslor i händelserna.