Lärarutbildning – konstnärsutbildning

Jag har ofta svurit över den nervösa målstyrning som kännetecknar den utbildning jag arbetar vid.  Allt är  mål, progression och examination. Ibland sneglar jag på hur verksamheten bedrivs vid konstnärliga utbildningar och undrar om den typen av själstyrande lärande är möjlig att genomföra på en massutbildning,

Skolporten hittar jag en avhandling av Ann-Mari Edström som behandlar denna  extrema form av självstyrande och studentansvar. Jag tvekar och faller in i mina kontrollreflexer. Men vet att tillit är en förutsättning för växande…

Du skall inga andra bloggar hava jämte mig?

Martin Jönsson skriver om bloggfenomenet utifrån ett amerikanskt perspektiv och det är nog dags att ta bort den där förargliga ändelsen “-fenomenet”.

Det rapporten visar är framför allt att det börjar bli omöjligt att dra någon tydlig gräns mellan traditionella medier (”gammelmedia”) och den parallella, sociala medievärlden (”bloggosfären”).

Då har vi en lagstiftning som inte hänger med.

• Majoriteten av alla bloggar drar in så mycket annonsintäkter att de är lönsamma.

Då har vi en en oförutsägbarhet i avsändarskap som vi inte har funderat över. Dessutom är det dags att ta farväl av myten om bloggen som rent privat dagsboksskrivande.

Nästan hälften av alla som bloggar i dag gör det med ett specialintresse/fack-ämne eller i sitt jobb – och av dessa säger mer än hälften att bloggandet gett dem högre status och erkännande.

Då har vi en uppdelning mellan de som bloggar och de som inte bloggar som blir statusmässigt problematisk. I jämställdhetens Sverige borde alla blogga? När jag läser en del stilmässigt och innehållsligt tveksamma politikerbloggar misstänker jag att tvångsbloggandet redan är här. Vågar du låta bli?

Klickbar bild:

Sennbrink har skrivit mer om budord och bloggar. Bibeln är en guldgruva – och väldigt tolkningsbar.

Ledarskap och marionetter

Det finns en tradition av att se ledarskap som en avgörande kvalitet i lärarrollen. Samtidigt finns det försök att mjuka upp detta med formuleringar som handlar om kommunikativ förmåga – då skulle det kanske bli mindre plågsamt med det ojämlika makt/ansvarsförhållandet mellan lärare och elev. Drömmen om det jämlika mötet i demokratisk anda känns fortfarande avlägsen och de nya detaljerade målskrivningarna ger inte lärarna mandat till långtgående förhandlingar.

Alternativet till denna nakna maktutövning stavas c-o-a-c-h-i-n-g och breder ut sig i samhället. Hur kan jag få barnen att uppleva skolans mål som sina egna? Hur kan jag dölja denna manipulation utan att bli avslöjad?

I DN finns en artikel som reser frågorna på ett bra sätt.

Coachningen kan uppfattas som en dialog på lika villkor, en falsk känsla av frihet hos den coachade.

Frågan är om det går att upprätta något som liknar förtroende mellan lärare/elev (chef/anställd) utan att öppna för en diskussion om mål och metoder.

Man bör också tänka på att coachning inte bör användas när man redan vet vilket svar man vill få. Då bör man i stället tala om vilken lösning man tänkt sig på en gång. Det handlar helt enkelt om att inte lova mer än man kan hålla.

Jag säger som uppfinnaren i Lorry:

– Aha! Tänkte inte på det…