Ett förvånat forskarsamhälle

Idag tänkte jag inte bekymra mig över Björklunds sätt att beskriva svensk skola. I stället funderar jag över hur det kan vara så att han har fått hålla på och sprida sina lögner så länge utan att bli emotsagd eller motbevisad! (svd)

Det råder ju ingen brist på statistikutbildade pedagoger eller forskare på svenska högskolor. Tanken på att granska bakgrunden tycks ha varit helt främmmande i den här miljön som ofta berömmer sig för ett kritiskt förhållningssätt och reflekterande förmåga.

När Björklund nu avslöjas som skojare är det två journalister som med ganska enkla medel pekar på uppenbara felaktigheter.

Min tes är att forskarsamhället inte har tagit populismen på allvar. Man har skrattat åt de absurda förenklingarna.

Plötsligt ritas kartan om och nya utredningar presenteras som ska lösa problem Jan Björklund delvis har konstruerat och blåst upp – ja då ställs allt på sin spets. Om inte beskrivningen stämmer blir det svårt att se legitimiteten i dessa förslag.

En doktor som medvetet svartmålar sin patient för att han är så sugen på att framstå som handlingskraftig och gärna vill lansera sin nya medicin… har vi råd med det?

Någon menar att det fel att kräva av en minister att han ska vara påläst i svåra frågor. Ansvaret vilar då tungt på hans stab av experter. Kanske är det dags att damma av den gamla uppsatsgrodan: “Halvt galen och omgiven av dåliga rådgivare är det bara att beklaga Karl Xll”