Den lille hobbygeologen

Jag är fångad i nuet och vardagen. Ibland behöver jag hjälp med att se mig själv utifrån och ett historiskt perspektiv kan vara ett sätt. tanken på att dessa klippor formades på havsbotten vid ekvatorn för 500 miljoner år sedan för att sedan slipas av saltvindar – den tanken gör mig yr och lycklig.

Bäckhalladalens naturreservat norr om Simnrishamn är en plats som sätter igång tanken. Vulkanutbrott, istidsspår, kontinentalförflyttningar, landhöjning, erosion, vindslipning och mänsklig påverkan. Och så jag som står där och tittar på något som förändras sakta.

Läs mer

Hur ska en slipsten dras?

Min begåvade kollega Jonas Aspelin har skrivit en spännande bok Suveränitetens Pris. En kritisk studie av självhjälpslitteratur och i SvD gör Merete Mazzarella en kritisk presentation som fångar mig. Aspelin gör upp med de beskäftiga och individualistiska handböcker som menar att vi ska ta makten över våra liv. I ett sant narcissistiskt samhälle bestämmer vi naturligtvis helt själv över vår lycka. Vi kan ju t-ä-n-k-a oss glada och välja bort alla de obehagliga upplevelser som hotar den privata harmonin.

Alternativet i Aspelins världsbild tycks delvis ligga i att våga gå in i relationer och verkligen satsa allt på dessa mer eller mindre autentiska möten. Bubers ande svävar över texten och jag har inte svårt att lockas att hålla med.

Mazzarella är inte lika lättfångad utan väljer att med hjälp av Sennett markera en distans till denna relationsromantik som faktiskt också kan ha nog så krävande, kvävande och auktoritära drag. Om jag inte lyckas med relationerna… – eller om (ve och fasa) en del av mina relationer är både instrumentella och huvudsakligen artiga? Jag är lite kluven – just nu vill jag nog helst inte bli indragen i för många och okontrollerbara relationer. och då är det nog ärligare att inte ha några relationer alls. De är ju till sin natur oförutsägbara…

Till sist kanske det är säkrast att hålla sig lite på sin kant och vara lagom artig. Låter det tråkigt?

Trollband vi verkligen barnen?

Ystad Allehanda skriver vackert om vår konsert i Hammenhög.

Nu rätt länk!

Jag är så glad att orkestern kommer ut och spelar ibland. Vi har alltid stora planer och det börjar bli lite pinsamt att det händer så lite. Men snart!

I morgon spelar Pontus SnibbValnöt och Kaprifol. Det vill jag inte missa.

Tisdagstema – tro

Jag är ganska avkopplad/bortkopplad och  osäker på om EEG verkligen skulle ge utslag på mig. Veckans tema Tro är svårt och väcker motstridiga känslor. Barnets tro och entusiasm inför livet känner jag igen och försöker ofta hitta som drivkraft för mig själv i vuxen ålder. Den andra sidan av trobesgreppet är religiöst och utlämnat till nyckfulla makter. Bilden handlar om att vända blicken mot himlen och inte förstå när det är dags att blunda.

jag är inte cynisk – men har svårt att hitta något att tro på just nu. Kanske behöver jag en paus från alla projekt som jag annars fyller min tid med.

Tisdagstema

Livet är ett lotteri

Förstora bilderna:

Bekännelsedags – jag är svag för chokladhjul. Även om de gigantiska förpackningarna är fyllda av 97% luft skulle jag ändå vilja gå runt och pråla med en sådan där kartong.

Fråga mig inte varför.

Kanske är jag trött på tanken att livet skulle vara rättvist och att det är skolans uppgift att upprätthålla illusionen i ett samhälle där klyftorna vidgas och brutaliteten ökar. Om allt är ett lotteri blir lättsinnet gud och skraplotterna profeter. De heliga texterna distribueras i form av lyckokakor och sakramenten som sockervad.

“Tuta om du är kåt!”

Allt finns på Kiviks marknad och den goda smaken firar inga triumfer – varken när det gäller bakrutesdekaler eller tröjtexter. En del skämt kanske var roliga en gång, men när det återfinns på tusentals tröjor blir det väldigt platt och jag känner mig mer och mer elitistisk.

En liten aning smakligare kanske denna serie sensuella statyetter är. Jag vet inte…

Att bo på en klippa

Det finns inga berg i Skåne. Möjligtvis en och annan rullstensås eller moränhög som berättar något om istiden för den som kan tyda tecknen. Och ändå sticker det på vår tomt upp en liten bit urberg som antagligen går att beskriva i geologiska termer. Något har hänt hör för många miljoner år sedan.

I nattens regnvatten finns lite spridda växter och spegling av en blåsig men solig himmel. Solen reflekteras i en osannolikt blank panna med högt hårfäste.

Jag har faktiskt hår.

Livets rikedom i Spjutstorp

Det finns så mycket att glädjas över. Människans vilja att smycka sin omgivning blir väldigt tydlig på bordet för prydnadsaker på Spjutstorps loppmarknad. Samtidigt är det underligt att all denna skönhet inte lockar fler köpare.

Klickbara bilder – det är en del detaljer

Årstidernas skiftningar – och tidernas växlingar. Högtider är viktiga på landet.

Och snart är det jul

Jag har nog fått en överdos av loppmarknader. Bo Ohlsson i Tomellilla är lättare att förstå.

Bomärke i guds hus

Jag har haft en kulturell dag och besökt kyrkan i S:t Olof. Den är från 1100-talet och berömd. Pilgrimmer har vallfärdat  hit och beundrat skulpturerna. Jag känner inte igen personerna.

Den hjälpsamme kyrkvärden berättar om de givmilda pilgrimmernas gåvor som byggde upp kyrkan. På den tiden var det tillåtet att rista in sitt bomärke som ett bevis på att man faktiskt har varit där. Märkena finns kvar på två stora pelare. Religiös grafitti har jag ingen erfarenhet av.

Kyrkan var en samlingspunkt för bygden. Katolicism, hednatro och protestantism samsades innanför murarna. Ockupationsmakterna passerade – kyrkan bestod.