De goda djuren

På loppmarknaden i Äsperöd hittade jag en bok som väckte obehagliga minnen. Gidlunds förlag gav 1982 ut De goda djuren. Nu hade den rensats ut från biblioteket och jag undrade varför.


Kanske borde den svartvita bilden av korvkiosken på omslaget väckt mina misstankar. Efter några söta djurbilder övergår boken till att frossa i närgångna bilder och sakliga skildringar från slakterier där de söta djuren förvandlas till nyttiga produkter. Allt berättat i en strikt neutral ton och med oklanderlig faktahantering. Lätt chockad stänger jag boken och undrar: Vad är det jag läser?

Gidlunds var ett vänsterförlag (SKP?) och jag anar att boken kunde läsas som ett försök att visa hur det verkligen var på köttfabrikerna – eller var det ett lömskt försök att göra oss alla till vegetarianer? Hur tokig var vänstern egentligen?

Är det någon som minns boken? Jag vet bara att det är en skrift som jag ogärna skulle se mina barn läsa vid unga år – sann eller ej! Antagligen är det den förnumstiga objektiviteteten som skrämmer mig mest…

Ojdå – det svänger!

Jag har haft en intensiv dag som började på Äsperöds loppis (ja – jag ska visa mina nya motivtallrikar en annan gång) och slutade i min vän Håkans trädgård. Så här lät det när Peter Clemmedsson, Tomas Tellving, Stewe Claesson och Rolf Parleij spelade:

Och snart har Byggmarknaden 25-årsjubileum. Då blir det fest på riktigt enligt Remi!

Den vänliga maktutövningen och myten om den goda skolan

En lärare har samlat in utdelade inbjudningskort (Sydsvenskan) SvD AB ) till ett kalas eftersom inte alla barnen var bjudna. Händelsen JO-anmäls och nu har vi en chans att få maktförhållandet mellan hem och skola prövat. Intressant och provocerande att döma av de många reaktionerna på hemsidan.

Jag anar att det är skolans värdegrundsarbete som ofta uttrycks i allmänna regler som “här är vi snälla mot varandra” men som nu bryts ner i mer detaljerade instruktioner för hur barn och föräldrar ska vara. Frågan är naturligtvis med vilken rätt skolan går in och försöker detaljstyra hur barnen firar födelsedag. Gränsdragningsproblemen hopar sig. Kommer skolan även att ta ansvar för gottepåsarnas?

Minnet av de egna barnens kalas vaknar sakta – rädslan för att inte göra rätt och insikten i att behöva ordna ett kalas för 28 nioåringar i en liten lägenhet. Jag förstår de föräldrar som väljer att köpa sig fria genom att förlägga festen till McDonalds.

Regeln som skolan bevakar är överlämnandet av själva korten. Än så länge finns det inte medel att kontrollera vilka tankar som tänks och vilka ord som viskas bakom ryggen på lärarna. Jag tror att det kommer en reaktion mot en skola som är besatt av sin egen godhet. Drömmen om den inkluderande skolan förvandlas till en totalitär mardröm. Eller som brevbäraren i Äppelkriget säger:
– Vi har våra turer och bestämmelser!


Tisdagstema – förvaring

Tisdagstema

En av sommarens höjdpunkter brukar vara besöket på konstutställningen i Wanås. I ett av magasinen fanns det många paket på långa hyllor. Jag tror det var något viktigt i paketen som någon hade skickat till någon. Det var något djupt oroande med att inte veta vad som doldes under pappret.

Livet är fortfarande en gåta!

Klickbar bild:

Att göra pojkar av män…

… eller att göra män av pojkar?

Björn Sundmark skriver om om scoutrörelsens bildande och Baden-Powells handbok Scouting for boys och jag blir nyfiken. Mina fördomar om den enkla och homogena scoutrörelsen, full av nationalism, militarism och könsstereotypi visar sig innehålla spännande motsägelser.

Jag blev aldrig scout och funderar lite över anledningen – det var något otidsenligt med de där riterna och lösenorden som jag hörde talas om. Nu tänker jag att det verkar vara en jättebra rörelse som förenar mytologi, gemenskapsriter, glada sånger, natur, händighet med någon form av moralisk hållning (hjälpsamhet!)

Är det för sent att anmäla sig?

Filantropins lov

Peter Singer är en kontroversiell filosof och i Sydsvenskan skriver han om den öppna välgörenhetens betydelse för att öka solidaritet mellan människor. Det går alltså att förändra bilden av snål normalitet. Genom att med stolthet visa upp sin givmildhet skapas ett nytt sätt att se på vad det innebär att vara människa.

Jag är nog präglad av den falska ödmjuketens ideologi och är notoriskt misstänksam mot fina människor – antingen det sker under religionens eller den avdragsgilla sponsringens täckmantel. Samtidigt lever jag i ett samhälle där bilden av den goda omhändertagande staten krackelerar. Frivilligarbete som för några år sedan sågs som konkurrerande arbete till det sociala skyddsnätet framstår idag som klokt och rätt. Det som sker stort behöver inte ske i tysthet. Vi är mottagliga för det goda exemplet.

Barnen på bilden är en del av mitt goda projekt. Kanske behöver jag dem mer än de behöver mig.

Mer Goa

Mitt hjärtas ros

Min mjuka sida och nyfunna trädgårdsintresse i förening med hjälp av Johnny Cash.

We’re the best partners this world’s ever seen
Together as close as can be
But sometimes it’s hard to find time in between
To tell you what you are to me

You are the rose of my heart
You are the love of my life
A flower not faded nor falling apart
If you’re tired, rest your head on my arm
Rose of my Heart

Eller som google föreslår

Proudly presents:

Länk till inbjudan

En av världens  absolut mest oföretagsamma orkestrar ordnar barnkonsert med sig själv. Det är ett stort steg för mig. Jag har blivit  entrepenör!

Barnkonsert med Pojkaktig orkester
Söndagen den 20/7 kl. 15.00
Valnöt och Kaprifol, Skolgatan 20, Hammenhög, telefon 0414-44 09 50, förköp i caféet
Inträde 50:- för barn under 12 år. Vuxna gratis. Mer info: http://www.valnot.se

Förstora bilden!

Orkesterns slarvigt uppdaterade hemsida

Äntligen, äntligen, äntligen?

Det har varit ett tufft år och arbetsglädjen har varierat. Plötsligt är det slut och jag raglar ut i sommaren. För några av mina arbetskamrater blir sommarlovet längre. Göran, Ann-Christin, Ann-Sofi och Marjanna går i pension. De lämnar stora tomrum efter sig och jag är inte kapabel att beskriva saknaden. Det har hållits en hel del tal och jag har ramlat ner i brunnar av nostalgi. Lustiga anekdoter men också tidsskildringar som hjälper mig att förstå vad det är vi håller på med. Förändringarna är snabba och många. Lärarutbildningen som ett politiskt slagfält för att forma framtiden.

När jag började min utbildning 1976 mötte jag både Göran och Ann-Christin som lärare. Nu har vi varit kolleger i sex år och jag förstår inte riktigt vem som ska fylla deras platser. För mig är de som Robert Lind i Kramfors – de har alltid funnits. Som tur är finns de fortfarande.

Ann-Christin hittade min klasslista och jag tror att PUL står ut med att jag delar med mig av den. Jag hade störst hår och gula snickarbyxor. Vi var en brokig samling – och jag är nyfiken på var ni tog vägen? Någon som känner någon? Hör av er!