Film är bäst på bio och radio är bäst i bilen. Jag lyssnar på Kino och hyllningen till Paraplyerna i Cherbourg gör att jag måste se om filmen genast. Lite besviken över att det inte är Catherine Deneuve som sjunger, men alldeles lycklig att det går att göra filmer som är sorgliga och äkta utan talade ord. Känslor som måste sjungas – som opera fast på riktigt.
Nu vet jag vad jag ska göra i sommar när det regnar. En svensk version…
Jag lyssnar på radio och Morgonpasset spelar förslag till kamsånger inför EM. Linda Bengtzing sjunger om känslan från -94 och att det faktiskt är vår tur nu. Jag har en bit kvar till den där vrålande entusiasmen och har svårt att se mig själv som en del av Markooliokulturen.
Men det ska bli skönt att få tro på något helhjärtat en liten stund. Skolpolitiken har blivit för komplicerad och just nu vill jag gärna vara en del av något stort. En fotbollsgemenskap?
Klickbar bild
Efter att ha lyssnat på några riktigt dåliga EM-låtar tröstar jag mig med lite Zlatanromantik:
Tysta tankar 