Röster från barn

Sydsvenskan har granskat skolorna i kranskommunerna och idag får barnen uttala sig:

-Mina föräldrar hjälper mig inte och jag vet faktiskt inte varför.

Intressant perspektivskifte – föräldraansvaret återuppstår. jag undrar om eleven har frågat sina föräldrar?

För att få eleverna att prestera bättre borde lärarna bli bättre på att ge feed-back, tycker hon. -De är dåliga på att berömma.

Nästa trend – i coachningssamhället är alla beroende av att ha en mental hejaklack som genom yttre belöning skapar inre motivation (eller om det nu är tvärtom…)

( xxxx) tror att Vellingeungdomarna kanske är lite latare än de som bor i Bjärred.
– Det finns så mycket att göra på fritiden här så vi hinner inte med att plugga.

Okej, nu blir det riktigt spännande. Nöjesutbudet i Vellinge är alltså alltför stort och därför misslyckas eleverna? Bör fritidsgårdarna stängas?

Det är bra att tidningarna skriver om skolan och ännu bättre att barnens röster hörs. Tror jag.

Mer bekymrad blir jag över Lars Hemzelius som kopplar de dåliga skolresultaten till frågan om inkluderande undervisning – en skola för alla. Den diskussionen tror jag bör föras i en annan mindre retorisk anda.

Sortering sortering sortering

Debatten om skolan refereras idag i Sydsvenskan (länken är borta – Sydsvenskan har bett om ursäkt) och jag är bekymrad. Bo-Göran Dahl och jag hörde olika saker.

– Slopa intagningskraven, låt alla börja på lärarutbildningen och jag lovar att vi ska göra bra lärare av samtliga.
Orden är Maria Sundkvists, dekan och chef för lärarutbildningen vid Malmö.

Jag minns inte de kursiverade orden lovar och samtliga som får Maria att framstå som mer än lovligt idealistisk och naiv. Det vore förmätet att tala om vad min chef menar – och jag hävdar att hon är felciterad.

Dessutom är jag helt övertygad om att Maria är djupt medveten om att det finns en examensordning som reglerar vilka studenter som till sist kan kvittera ut en examen. Om det felaktiga citatet sprids riskerar myten om den kravlösa lärarutbildningen att spädas på.

Jag som arbetar i organisationen är förbluffad över hur stor del av vår arbetstid som faktiskt går åt till sortering och definiering av vad som krävs för att bli godkänd. Visisonen om att alla ska med är farlig för vår arbetsmoral eftersom vi riskerar att uppfatta studenternas tillkortakommande som ett personligt och moraliskt misslyckande för lärarutbildaren. Om Maria verkligen hade lovat att alla skulle lyckas – då övertog vi också ansvaret för studenternas studier, och det vill jag inte. Särskilt inte i en tid av krympande resurser.

Men frågan kvarstår: När ska sorteringen ske?

1) Före utbildningen – risken finns att stora grupper som skulle behövas för att vitalisera skolan stängs ute. Gymnasiebetyg är en bräcklig grund för att förutspå studie- och yrkesframgångar!

2) Under utbildningen – ja det är rimligt att en viss sortering sker och ofta är det bra att studenter tidigt får veta att de har valt fel yrke. Min oro är att vi idag sorterar bort fel studenter (d.v.s. de som inte kan anpassa sig till en akademisk utbildnings formella krav)

3) Efter utbildning – efter ett år utfärdas den egentliga lärarlegitimationen.