Jag möter studenter som håller på att skriva en hemtenta som jag förväntas bedöma och sätta betyg på. Vi har frågestund och jag försöker förklara att det finns olika sätt att besvara frågorna och att det till och med kan finnas svarsvarianter som vi i lärarlaget inte har tänkt på. En del studenter förstår och finner trygghet i denna bräckliga frihet – andra blir arga och undrar om vi verkligen vet vad vi håller på med?
Jag förstår dem – de matas med retorik om inflytande och delaktighet, men när det kommer till examination är makten otvetydig.
– Du får tänka hur du vill, så länge du tänker som jag…
Kanske är det ett utslag av övermod när jag i fenomenografisk anda påstår mig kunna skilja mellan yta och djup. (Babels torn reder ut)
Frågan är hur jag annars skulle orka ta mig igenom dessa berg av uppsatser? Yrkesstoltheten är lite svajig, den personliga energin är låg och jag tänker att den abstrakt kärleken till studentgruppen inte räcker som drivkraft.
Pelle skriver om problemen med pedagogisk retorik – i morgon ska jag börja med att övertala mig själv om att det jag gör är meningsfullt. Kanske är tvivel en lyx och att visa den utan att skämmas skulle kunna kallas koketteri.
När självförtroendet svajar är det skönt att göra andra saker – just nu vill jag hellre spela musik och äta praliner.
Tack Bo för att vi får komma och spela på Lindängens amfiteater. Att möta 1100 riktiga barn där är bästa botemedlet mot högskoletrötthet.
Elza Dunkels förklarar 
När regeringen talar om svenskämnet är det i form av:
Tysta tankar 