Skoltrött – eller bara tröttrött?

Jag möter studenter som håller på att skriva en hemtenta som jag förväntas bedöma och sätta betyg på. Vi har frågestund och jag försöker förklara att det finns olika sätt att besvara frågorna och att det till och med kan finnas svarsvarianter som vi i lärarlaget inte har tänkt på. En del studenter förstår och finner trygghet i denna bräckliga frihet – andra blir arga och undrar om vi verkligen vet vad vi håller på med?

Jag förstår dem – de matas med retorik om inflytande och delaktighet, men när det kommer till examination är makten otvetydig.
– Du får tänka hur du vill, så länge du tänker som jag…

Kanske är det ett utslag av övermod när jag i fenomenografisk anda påstår mig kunna skilja mellan yta och djup. (Babels torn reder ut)

Frågan är hur jag annars skulle orka ta mig igenom dessa berg av uppsatser? Yrkesstoltheten är lite svajig, den personliga energin är låg och jag tänker att den abstrakt kärleken till studentgruppen inte räcker som drivkraft.

Pelle skriver om problemen med pedagogisk retorik – i morgon ska jag börja med att övertala mig själv om att det jag gör är meningsfullt. Kanske är tvivel en lyx och att visa den utan att skämmas skulle kunna kallas koketteri.

När självförtroendet svajar är det skönt att göra andra saker – just nu vill jag hellre spela musik och äta praliner.

Tack Bo för att vi får komma och spela på Lindängens amfiteater. Att möta 1100 riktiga barn där är bästa botemedlet mot högskoletrötthet.

Lagerkrans och studentmössa

Elza Dunkels förklarar varför hon avstår från att promoveras och jag nickar gillande!

Själv hör jag till en generation som vägrade bära studentmössa (av politiska skäl) och som hånades av sina barn för att vi var så tråkiga.

Kanske är jag bara avundsjuk och förstår Elzas oro för att de som väljer att delta i ritualen ska känna sig påhoppade. Men det här med akademi och ritualer… är det en så bra idé egentligen?

Jag tror det var Groucho Marx som sa någonting om att han inte vill vara medlem i en klubb där sådana som han fick vara medlem. En vän som promoverades för några år sedan var ganska förvånad över det oblygt exkluderande i riten.

Knutbyvarning utfärdas!

Mannen i svart och jag

När jag till sist upptäckt Johnny Cash sena inspelningar och spelat sönder dem – ja då var det dags att gå tillbaka och njuta av de tidiga mästerverken.

Två filmer med helt olika budskap. Kärlek finns – och finns inte. Lätt är det aldrig.

Det är inte mig älskling – det är inte mig du letar efter

Just nu är jag lite besatt av den lilla pausen innan “babe”.

P.S. På köpet får vi “Kvinnan i guld” och slås av vilken värme hon utstrålar i filmerna. Jämför Reese Witherspoon med June Carter och häpna över likheten i attityd. Jag är inte säker på vad det betyder men jag vill gärna tro att det är någon form av äkta kärlek till en stor slarver – men inser att det ur ett feministiskt perspektiv kan vara något annat betydligt mer deprimerande.

Den beforskade lärarutbildningen

Jag hittar en avhandling som handlar om institutionen jag arbetar inom. Marianne Öberg Tuleus har undersökt någonting som jag kanske tror att jag möjligtvis är en aning intresserad av. Men när jag läser sammanfattningen på Skolporten blir jag bekymrad. Är jag korkad eller bara lite trött?

Avhandlingen Lärarutbildning mellan det bekanta och det obekanta belyser lärarutbildning utifrån ett hermeneutiskt fenomenologiskt perspektiv. Ett grundläggande intresse är att studera lärarutbildning från en synvinkel, där lärare och lärarstudenter framträder som figur mot bakgrund av de institutionella sammanhangen skola och högskola. Den övergripande fråga som studien ställer gäller vilka innebörder av fenomenet lärarutbildning som framträder, då lärarutbildning studeras som levd erfarenhet. Utifrån en förståelse av lärarutbildning som komplext fenomen, sammanflätas teoretiska antaganden och metodologiska överväganden. Det innebär en fenomenologisk förståelse av livsvärlden som intentional, levd och social värld, en hermeneutisk öppenhet för att sätta det bekanta på spel och en metodologisk strategi, som kännetecknas av följsamhet och lyhördhet.

Så här långt tror jag det handlar om metodval och jag känner lite tvekan inför den metodologiska strategin – även om den “kännetecknas av följsamhet och lyhördhet”. Men det kanske blir mer lockande när resultatet beskrivs?

Den empiriska studien visar att innebörden av lärarutbildning som levd erfarenhet framträder som temana enhetlighet, förebildlighet och marknadsmässighet mellan aktör och institutionellt sammanhang; som situationens personliga och kollektiva dimensioner mellan aktör och uppgift, och som mötets grad av närhet och anonymitet mellan aktör och aktör. När dessa innebörder av fenomenet lärarutbildning sätts på spel med de existentiella temana kroppslighet, tidslighet och rumslighet framträder glipor mellan de bekanta mönster som tidigare urskiljts. I rörelsen mellan det bekanta och det obekanta blir makt- och genusstrukturer synliga, och en möjlig lärarutbildning framträder mellan den bekanta lärarutbildning som varit och en obekant lärarutbildning som skulle kunna bli.

Läslust – where are thou?

Om att göra tentamensfrågor

Jag har en vision om att studenter ska uppfatta hemtentor mer som lärandetillfällen och mindre som kontroll. Då måste frågorna vara utmanande och ge utrymme för egna tankar. Risken är stor att detta utrymme tolkas som vaghet och otydlighet. Studenter som kommer direkt från gymnasiet vill ofta ha tydliga instruktioner och kriterier som är lätta att förstå. När kursen delvis handlar om kvalitativ kunskapssyn och mätbarhetens problematik ja då är det svårt att leva upp till dessa krav på formulerbar rättvisa.

Samtidigt förstår jag att de är angelägna om att göra sina lärare till lags och bli godkända. Bilden av frihet lockar och skrämmer. Det tar mycket energi att försöka räkna ut vad det är som lärarna E-G-E-N-T-L-I-G-E-N är ute efter och ledtrådssökandet är en väl inövad färdighet hos många.

– Hur mäter ni djup?

– Hur analytisk måste man vara?

Det är mycket lättare att svara på frågor om antal sidor och referenser.

Samtidigt möter jag studenter som tackar för att de äntligen har fått en utmanande och rolig tenta. Ingenting gör mig gladare. Då får jag nog stå ut med diskussionerna om rättvisa och kriterier. (Är kriterier svenska språkets fulaste ord?)

Vi har inte fått någon fortbildning

Ofta möter jag människor som är oroliga för teknik och beklagar sig över att det ställs krav på att de förväntas kunna hantera datorer i olika sammanhang,

Elza Dunkels blogg hittade jag följande film som ger historisk belysning åt vårt förhållande till ny teknik.

Jag minns den ljuva tiden när vi fick fax på vår förskola och jag var den ende som visste hur maskinen hanterades. (Ljuva makt) På grannförskolan var faxen en avgörande ideologisk fråga och en stor del av personalen vägrade befatta sig med detta djävulens påfund.

Dagens ord är Omsorg

När regeringen talar om svenskämnet är det i form av:

  1. Läs- och skrivfärdigheter
  2. Krav och test
  3. Träning och sortering

I dagens Svd tar Birgitta Johansson upp ett annat perspektiv som gör mig väldigt glad. Det handlar om kommunikation och omsorg.

Jag är lite osäker inför begreppet språkbarn och väldigt kluven när det gäller genernas betydelse – men slutsatsen står jag helt bakom!

Diskussionen om de bråkiga pojkarna har länge förts under likhetsfeministisk agenda (det finns egentligen ingen skillnad men O-M det finns det ska vi B-O-T-A de bråkiga pojkarna) och tankarna på genetiska skillnader har varit omöjliga att ta upp. Kanske det finns utrymme nu? Även om jag helst undviker att prata om kriminella gener är artikeln hoppfull och möjlig att omvandla till pedagogik.

Elitklasser – jaha

DN Svd Sydsvenskan

Jag njuter av att inte ha någon åsikt. Många bloggare förfasar sig över att skolan är sorterande – det trodde jag var självklart. Björklund orerar om socialdemokratisk jantelag – han måste ständigt uppfinna spöken för att motivera nya utspel.

Möjligtvis skulle jag kunna bekymra mig över att glädjen att få uppdela är så oblyg. Nästa steg är antagligen skola och förskola. Och om det verkligen gäller nationens framtid (som en del bloggare tycks tro) – då är det väl dags att satsa på genetik?

Hatet mot en inkluderande skola tar sig skiftande uttryck. Björklunds utspel är en testballong och försök till formalisering av en utveckling som redan har skett. Ingenting att hetsa upp sig över.

Det mest genanta är nog försöken att framställa eliten som offer.

Rädd att åldras – no more!

Claes Fürstenberg skriver om framtidens äldreboende i Sydsvenskan och jag tänker att denna krönika är en blivande klassiker. Jag tillhör den där generationen som vägrar att åldras med värdighet och dessutom är stolt över det.

Inte ens min barndoms hjältar (William Linds och Mats Olssons orkestrar) får spela på lördagsdansen. Nu är det rock som gäller.