Mitt programmatiska lättsinne

Jag har fått en del lästips på böcker som skulle kunna stabilisera bloggens ibland väl vingliga världsbild

Zizek

Laclau

Mouffe

Jag letar efter en snabb väg för att slippa anstränga mig. Hamnar på Google och har efter ett tag dragits in i de post-post-strukturalist-modernististisk-marxistiska tankegångarna. Det vore sällsynt pretentiöst att försöka förklara eller sammanfatta dessa giganter, men lite i förbigående kan jag väl låta mig inspireras utan att någon expert ska behöva känna sig kränkt.

En möjlig tolkning är att det handlar om att våga släppa taget. Att ge upp hoppet om en stabil och trygg identitet som förklarar vem du är inför dig själv och världen. I detta rörliga tillstånd är det tilllfälliga tolkningar och positioner som gäller. Sanningen är för de naiva. Vi kloka får nöja oss med fragment av samtal som kanske kan ge ledtrådar till mönster.

Diskussionen vetenskap och beprövad erfarenhet rör sig i detta gränslandet men här förnekar vi sådana frågor om vad som praktiskt och teoretiskt som helt ointressanta och meningslösa. Om  allt är illusioner är det onödigt att bråka om olika förklaringsmodellers eventuella värde. Släpp taget – allt är text…

Av en tillfällighet får jag samtidigt brev från en trogen läsare som undrar över hur jag egentligen ser ut? Möjligheten att byta avatar (gubbe) i presentationen har jag använt utan att fundera så mycket och just nu låter jag mig framträda som van Gogh, men har också sett ut som Shakespeare, Chaplin och Bogart.

Ur ett högskoleperspektiv vore det naturligtvis på gränsen till kriminellt att använda någon annans porträtt som symbol för sig själv – men i bloggvärlden är det helt möjligt.

Kanske kommer jag till en vändpunkt där jag måste bestämma mig. Inte för min egen skull, men jag inser att studenter, arbetskamrater, fru, barn, vänner, föräldrar tappar tålamodet om jag låter identitetsexperimementet skena iväg. Relationer bygger delvis på någon form av stabilitet och pålitlighet.

Så här har ni mig nu: huggen i sten – gjuten i järn – virkad i ull – ritad i kol – viskad i grottan – drömd i moln…

Nu känner jag för ett nytt ansikte!

bh.jpg

Och tar bloggpaus över helgen!

Mellan populism och elitism

Mats Alvesson återanvänder sin retorik från boken Tomhetens Triumf (SDS) när han angriper svensk högre utbildning i allmänhet och de yrkesinriktade i synnerhet. Kritiken är drabbande och välformulerad men blir ändå helt fel när det gäller slutsatserna om hur kvaliteten ska förbättras.

skeleton.jpg1) Den enda mätbarhet som Alvesson godkänner är examensarbetenas kvalitet. På yrkesinriktade utbildningar är det en starkt reduktionistisk syn på utbildningens uppgift. För att något är enkelt att mäta behöver det inte vara viktigast. Fokuseringen vid examensarbete hotar redan idag många utbildningars inre sammanhang. Vill Alvesson vara en del av detta?

2) Alvesson vet om att systemet är skört och har tidigare kritiserat mäktiga företeelser även inom etablerade vetenskaper (företagsekonomi, medicin, psykologi. I sin iver att vara folket till lags och knipa billiga poänger riktar han nu kritiken mot de nya grupperna (förskollärare – fritidspedagoger) som inte kan luta sig tillbaka mot starka akademiska traditioner. Är examensarbetet ett bra sätt att mäta tandläkares, psykologer eller läkares yrkeskompetens?

Nej – tyvärr slarvar Alvesson bort sina poänger i ett vacklande mellan populism och elitism som gör att kärnan i hans kritik tappar trovärdighet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,