Jag har suttit i muntliga examinationer med studenter som haft i uppgift att diskutera och argumentera kring begreppet lek utifrån egen dokumentation. En ganska utmanande fråga och tolkningarna har varit många.

En redovisning stack ut från mängden. Studenterna hade gjort ett experiment och låtit två barngrupper bygga gubbar av toarullar. Den ena gruppen hade fått mycket detaljerade instruktioner och en tydlig förebild, medan den andra gruppen fick skapa mer fritt.

Studenterna beskrev övertygande skillnaderna i de olika processerna. Den fria gruppen hade en svårare start, men arbetade efter en stund betydligt mer intensivt och var också märkbart stoltare över resultatet. Det var möjligt att föra en diskussion i metakognitiva termer med barnen om hur de lärde sig och tänkte. Den styrda gruppen var ängslig och oengagerad. De ville helst gå därifrån.

För mig som gick utbildningen på 70-talet känns det underligt att diskussionen fortfarande är aktuell. Polariteten mellan styrda och fria aktiviteter var ibland plågsamt ideologiserad då – men idag tycks det som om slaget behöver utkämpas en gång till.

Mallar och tydliga mål dödar – frihet och egna tankar ger liv. Ska det vara så svårt att fatta?