Vilka är de viktiga händelserna i ditt liv? Vilka böcker har förändrat dig? Vilken musik kan du inte leva utan? Sådana frågor är ganska vanliga och ger någon form av dramatik. Ibland vänder det – och vi är inte alltid beredda. Idag vill jag romantisera en föreläsning. Kanske har jag ett behov av att tro på att vissa lektioner har avgörande betydelse för studenternas utveckling.
1974 var jag 19 år och läste litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Det var ett klassiskt bildningsämne och vi läste alla böcker från tidernas begynnelse – åtminstone kändes det så. Dessutom gällde det att memorera alla förnumstiga kommentarer från Breitholz handbok som delgav oss den rätta förståelsen av all denna storslagna litteratur. I utkanterna fördes marxistiska diskussioner om litteraturens roll i samhället – men det handlade ofta om någon form av nyttotänkande eller rätt klasståndpunkt.
Jag var på god väg att bli litteraturhatare när vändpunkten kom i form av Erland Lagerroth. Han var en ganska osannolik figur som hade disputerat på Selma Lagerlöf, men nu hade funnit sin uppgift i att introducera hermeneutiken för den okunniga massan – eller i alla fall oss studenter.
Lektionerna inleddes med svårtolkade spiraler och pilar som grep in i varandra på ett oöverskådligt sätt – men efter ett tag började vi förstå att denna föreläsningen inte liknade den övriga undervisningen. Här gällde det mindre att tänka rätt och mer att försöka hänga med på en resa in i boken. Lagerroth förklarade att tolkningsarbete bestod av att våra hjärnor är sådana att vi alltid söker mening och därför inte kan låta bli att bilda oss en uppfattning om helheten utifrån de fragment vi känner till. Den slutgiltiga förståelsen är mer beroende av våra tidigare erfarenheter och mindre en produkt av själva bokens innehåll. Drömmen om “den rätta tolkningen” måste vi ge upp för att kunna öppna samtalet kring upplevelsen.
Vi studenter vacklade ut och undrade vad som hade hänt. Anders blev sociolog, Örjan startade ett förlag och jag började på förskollärarutbildningen. Litteraturvetenskapen var inte vår värld och Erland Lagerroth fick aldrig det erkännande han förtjänade. När jag studerar hemsidan inser jag att hans resa bara hade inletts 1975 – det blev snabbt djupare och svårare. Jag vet vad Jan Björklund hade kallat hans forskning.