På Svensklärarföreningens blogg pågår en diskussion om pojkarnas svaga prestationer i ämnet. Viktig fråga – missa inte.
Är svenska ett tjejämne?
1
Daily Archives: March 6, 2008
“Jag måste använda ord”
Jag går på bokrean och hittar en gammal favorit. Lars Forsell har skrivit en dikt som är hyllar språket som betydelsebärare. Tydligheten är viktig och ibland livsavgörande.
Jag måste använda ord – ur Oktoberdikter
Antagligen har många svensklärare försökt övertyga barn om vikten av ett stort ordförråd genom bilden av kaptenen som står på bryggan på sitt stormpinade skepp och förgäves ryter:
– Reva dom där!
Så byggs en auktoritet upp. Genom ett funktionellt yrkesspråk konstrueras bilden av en kunnig person som utövar ett hantverk.
I lärarprofessionskursen diskuterar vi vad som utgör grunden för läraryrkets legitmitet och det är lockande att hämta inspiration från grupper med status och fackspråk: juristen, kemisten, kirurgen – ja även traditionella hantverksyrken har idag egna begrepp som utestänger oss andra.
Min utmaning är att översätta Lars Forsells dikt till en annan yrkesgrupp – och idag jag försöker med något som jag kallar “lärarna”
Jag måste använda ord
när jag talar till er!
Tänk er lärare
i en förberedelseklass, en särskild undervisningsgrupp,
en ålderintegrerad fritidsklubb, en särskolegrupp med högfungerande autister,
en fristående gymnasieskola, en förskoleklass, ett fritidshem
med molnet av kursplanemål över sig:
fakta- och färdighetsmål,
värderings- och förståelsemål,
strävansmål, uppnåendemål,
individuella och kommunala mål.
När det blåser till mediestorm
kan han väl inte bara peka
med handen
och ropa: Uppnå dom där!
Det skulle se ut.
Snickaren har en låda med fackord
Muraren sina
och den som skall styra en barngrupp
kan väl inte bara gasta i stormen:
Du där gör fel! Håll inte på så där!
Jag måste använda ord
när jag talar till er
Ni måste lära er ord.
Äsch – idén var bättre inne i mitt huvud och jag tror inte lärares yrkesspråk är vägen mot högre status. Risken är stor att det fungerar utestängande och förminskande mot barn och föräldrar. Dessutom kanske inte det är kommenderandet som är kärnan i professionaliteten. Tänk om det är viktigare att lyssna än att tala.
Det skulle vara spännande att se om barn kunde översätta dikten till sin värld. vad krävs för att bli framgångsrik i World of warcraft – vilket fackspråk behövs där?
Att skriva lärandemål i Bologna
Jag har varit på workshop om kursplaneskrivning och är lite matt. Tidigare var det ganska lätt att utbilda lärare. Allt var obligatoriskt och det rådde koncensus om vad en lärare skulle kunna. Nu ska kunskaperna kunna kommuniceras i lärandemål och bedömas vid särskilda examinationer som ska vara möjliga att skilja ut från det som kallas undervisning. Konstruktionen bygger på tydlighet (detta kan studenten vid kursens slut) och eget ansvar (studenten väljer att ta till sig kunskaperna på eget sätt).
Följden är att många studenterna till lärarnas förtvivlan väljer bort moment som inte direkt kopplas till examinationerna. De berömda grupprocesserna uteblir. Traditionella skrivningar mäter i vilken mån studenterna kan formulera sig – övriga mål kräver andra bedömningsformer.
Lärarutbildarnas motdrag är att skapa trådar in i kurserna. Jag ska ge ett påhittat exempel som är lätt surrealistiskt – men avser att illustrera tänket. Om kursen har ett mål som:
Studenten ska efter avslutad kurs kunna diskutera hälsobegreppet utifrån en gestaltning av fysisk aktivitet. (Nåja – jag har sett värre…)
Då är det rimligt att schemalägga (=skapa utrymme för)
1) Vasaloppsdeltagande för gruppen
2) Ett redovisningstillfälle där gruppen i dramatisk form gestaltar de fysiska processerna vid Mångsbodarna och Evertsberg
3) En diskussion om vad som hände vid gestaltningen
4) Den egentliga examinationen blir sedan en individuell skriftlig sammanställning av de egna tankarna kring vad som hände vid redovisningstillfället. Antagligen kryddat med någon form av analys eller reflektion.
Denna modell skulle kunna kallas en smygobligatorieläggning av ganska ansträngande moment och någon student skulle möjligtvis mena att kunskaperna kan inhämtas på annat sätt – men vi lärare kan hävda att kursens delar hänger ihop. Dessutom är det viktigt att betona att det varken är själva vasaloppsdeltagandet eller den dramatiska gestaltningen som bedöms. (usch nej – det vore odemokratiskt och oakademiskt) Dessa delar är undervisning – inte examination…
Verkar det komplicerat? Vad är alternativet?
Tysta tankar 