Mats – återkomsten

back.jpg

Jag har varit i Berlin över helgen och huvudet är fullt av intryck. De fyra affischerna på personer som ska komma tillbaka oroar mig. Vad har Ali, Adolf, Rosa och Johnny gemensamt?

shiva.jpg

På ett mystiskt sätt har berlinaren lyckats bevara ett gott humör genom krig, mur och ekonomisk kris. Om de är någon som har möjlighet att förstå hinduismens gud Shiva – förstöraren som möjliggör liv – så är det en berlinbo.

sko.jpg

Själv drabbas jag av tillvarons intighet i en av skoaffärerna vid Alte Schönhauser allé. Det måste finnas något bortom foppatofflorna att tro på.

klok.jpg

Till sist hittar jag mannen som leder mig mot ljuset. Hans Klok förenar yta och djup i en magisk gest.

Och i morgon ska jag tänka på utbildning igen…

Mitt programmatiska lättsinne

Jag har fått en del lästips på böcker som skulle kunna stabilisera bloggens ibland väl vingliga världsbild

Zizek

Laclau

Mouffe

Jag letar efter en snabb väg för att slippa anstränga mig. Hamnar på Google och har efter ett tag dragits in i de post-post-strukturalist-modernististisk-marxistiska tankegångarna. Det vore sällsynt pretentiöst att försöka förklara eller sammanfatta dessa giganter, men lite i förbigående kan jag väl låta mig inspireras utan att någon expert ska behöva känna sig kränkt.

En möjlig tolkning är att det handlar om att våga släppa taget. Att ge upp hoppet om en stabil och trygg identitet som förklarar vem du är inför dig själv och världen. I detta rörliga tillstånd är det tilllfälliga tolkningar och positioner som gäller. Sanningen är för de naiva. Vi kloka får nöja oss med fragment av samtal som kanske kan ge ledtrådar till mönster.

Diskussionen vetenskap och beprövad erfarenhet rör sig i detta gränslandet men här förnekar vi sådana frågor om vad som praktiskt och teoretiskt som helt ointressanta och meningslösa. Om  allt är illusioner är det onödigt att bråka om olika förklaringsmodellers eventuella värde. Släpp taget – allt är text…

Av en tillfällighet får jag samtidigt brev från en trogen läsare som undrar över hur jag egentligen ser ut? Möjligheten att byta avatar (gubbe) i presentationen har jag använt utan att fundera så mycket och just nu låter jag mig framträda som van Gogh, men har också sett ut som Shakespeare, Chaplin och Bogart.

Ur ett högskoleperspektiv vore det naturligtvis på gränsen till kriminellt att använda någon annans porträtt som symbol för sig själv – men i bloggvärlden är det helt möjligt.

Kanske kommer jag till en vändpunkt där jag måste bestämma mig. Inte för min egen skull, men jag inser att studenter, arbetskamrater, fru, barn, vänner, föräldrar tappar tålamodet om jag låter identitetsexperimementet skena iväg. Relationer bygger delvis på någon form av stabilitet och pålitlighet.

Så här har ni mig nu: huggen i sten – gjuten i järn – virkad i ull – ritad i kol – viskad i grottan – drömd i moln…

Nu känner jag för ett nytt ansikte!

bh.jpg

Och tar bloggpaus över helgen!

Mellan populism och elitism

Mats Alvesson återanvänder sin retorik från boken Tomhetens Triumf (SDS) när han angriper svensk högre utbildning i allmänhet och de yrkesinriktade i synnerhet. Kritiken är drabbande och välformulerad men blir ändå helt fel när det gäller slutsatserna om hur kvaliteten ska förbättras.

skeleton.jpg1) Den enda mätbarhet som Alvesson godkänner är examensarbetenas kvalitet. På yrkesinriktade utbildningar är det en starkt reduktionistisk syn på utbildningens uppgift. För att något är enkelt att mäta behöver det inte vara viktigast. Fokuseringen vid examensarbete hotar redan idag många utbildningars inre sammanhang. Vill Alvesson vara en del av detta?

2) Alvesson vet om att systemet är skört och har tidigare kritiserat mäktiga företeelser även inom etablerade vetenskaper (företagsekonomi, medicin, psykologi. I sin iver att vara folket till lags och knipa billiga poänger riktar han nu kritiken mot de nya grupperna (förskollärare – fritidspedagoger) som inte kan luta sig tillbaka mot starka akademiska traditioner. Är examensarbetet ett bra sätt att mäta tandläkares, psykologer eller läkares yrkeskompetens?

Nej – tyvärr slarvar Alvesson bort sina poänger i ett vacklande mellan populism och elitism som gör att kärnan i hans kritik tappar trovärdighet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,

Tisdagstema – minne

Veckans tisdagstema är längtan – och hur mycket tycker jag om öppna teman!!!!

Berlin har många museer och en stor park som heter Tiergarten. Där ligger Haus der Kulturen der Welt. En minnesvärd skulptur är de hundratals torkställningarna som reser sig ur dammen utanför och liksom dansar tillsammans. Sådana minnen gör att jag längtar dit.

Det finns fler anledningar.

(Klickbar bild)

torkstallningar.jpg

De fyrkantiga äggen

lost.png

Ibland försöker jag återskapa känslan av att gå och vänta på veckans nummer av Kalle Anka. Prenumeration är fortfarande ett vackert ord och tisdagar har en särskild laddning. Då kom tidningen och livet fick en annan lyster.

En särskilt minnesvärd berättelse är följetongen om hur Kalle och brorsönerna går vilse i Anderna och hamnar i en dal där alla andra former än fyrkantighet är förbjudna. Wikipedia reder ut.

Jag tänker att svensk skola skulle kunna använda historien i arbetet med värdegrunden och att lärarutbildningen under lugna former korta stunder kanske möjligtvis kunde vara en aning mindre fyrkantig.

Bojkotta Philip Morris!

I SvD skriver Erik Bergin om tobaksbolagets dubbelmoral. På hemsidor varnas för skadeverkningar – samtidigt sponsras diskon där enbart rökare släpps in!

Kön till O2 är säkert hundra meter. Strax före ingången står filippinska ungdomar och tänder cigaretter. I princip alla röker. Det får sin förklaring alldeles framme vid entrén. På en stor upplyst skylt deklareras vilka som gör sig besvär: “Det här arrangemanget är öppet enbart för rökare 18 år eller äldre”. (SvD:s översättning.)

Problemet är att det är svårt för en ickerökare att bojkotta ett tobaksbolag effektivt. Kanske jag kan bojkotta någon som känner någon som röker….

gluttonouspunished-e.jpg

Scherp och beprövad erfarenhet

Hans-Åke Scherp skriver kritiskt i Svd (läs och njut!) om regeringens skolpolitik och han gör det utifrån sin position som forskare. Då är det vanligt att hänvisa till “beprövade erfarenheter” som ett sätt att förstärka hållbarheten i resonemangen. Jag håller fullständigt med honom i sak, men är djupt fascinerad över den avgrund som sedan valet har öppnats mellan det politiska och det vetenskapliga etablissemanget.

Inga Magnusson skriver på sin blogg om hur hon uppfattar begreppet “beprövad erfarenhet” och det är svårt att inte se hennes poäng på ett rent språkligt plan. Vi har:

1) Sinnliga upplevelser

2) Våra tolkningar av dessa som vi ofta kallar “erfarenheter”

I min världsbild är alla erfarenheter “beprövade” – i betydelsen jämförda och vägda mot tidigare gjorda sådana. Vetenskapen har försökt skapa en kategori av “egna och andras gjorda erfarenheter” som då skulle vara mer objektiv eller sannare än det vardagliga tänkandet.

Inga Magnusson menar att det är lärarna ute på skolorna som bär upp dessa erfarenheter och jag har svårt att säga emot henne. En renlärig forskare skulle kanske påstå att hon är fast i sina erfarenheter och inte har förmåga att distansera sig – men det blir lätt konstigt och mystifierande.

Vi måste hitta ett bättre sätt att beskriva vetenskap!

husvagn.jpg

Kanske handlar det om att komma under ytan.

Missa inte blogglänkarna under artikeln – där hittar ni några av mina favoriter. Fredrikbloggen t.ex.

Paddan som inte kunde sova

padda.jpg

Spåren i snön kom naturligtvis från en padda. För den intresserade kan jag berätta att det är möjligt att skilja padd- och grodspår genom att paddan kliver och grodan skuttar.

Det är hårt att leva. Särskilt för en padda som har vaknat för tidigt och hamnat på skaren i ett alekärr. Jag får en känsla av att den lilla motgången (pinne i vägen) blev övermäktig för den nyvakna paddan.

Kanske tänker den som kanalsimmaren Malte Lindeman. Ni vet han som stöter på en supertanker i engelska kanalen (minns jag rätt?):

– Jag kunde inte simma under båten, jag kunde inte simma bakom båten, jag kunde inte simma framför båten, jag kunde inte simma över båten…

– Vad gjorde du då?

– Jag simmade under båten

– Jamen det kunde du ju inte!

– Vad fan skulle jag göra…

Så känner jag ofta när det gäller uppdraget att utbilda lärare.

Det horisontella snöandets land

snopatrad.jpg

Jag har varit lite insnöad i påsk. Åtminstone i en halvtimme innan plogbilen kom. Vi hann bryta en snöskyffel och planera för sparsam kosthållning – men drog nog en liten suck av besvikelse när vi räddades tillbaka till civilisationen och plikterna.

Idag är det blixtrande solsken och vi går i skogen som är full av mystiska spår i snön. De mest överraskande vill jag gärna dela med er. Förslag på djur? Liten påsktävling!

spar.jpg

Vad är det värsta som kan hända en lärare?

Jag är intresserad av värdighet – eller rättare sagt bristen på värdighet. Tillfällena då den polerade ytan spricker och livet kokar över i all sin okontrollerbarhet. Då vaknar jag till.

Lärare har ofta mardrömmar om lektioner som spårar ur och planeringar som havererar. Bilden av undervisning som något förutsägbart och lugnt är falsk och förrädisk. Plötsligt händer det som gör att allt krackelerar. Som för Bernard Mikulic i Sydnytt. Kan teve bli roligare?

Rädslan för skrattet gör att vi måste skratta.