Många är berörda av kränkthetsdebatten och kollegerna skojar lite nervöst med varandra om hur det kunnat bli så tokigt. Vi försöker intala oss att det är ett stockholmsfenomen, men innerst inne vet vi att det skulle kunna hända även på vår högskola. Hur ser vårt skyddsnät ut. Vågar vi underkänna? Har vi något val?
Jag funderar över om det går att i bild gestalta hur kulturer närmar sig och berikar varandra. En del av kränktheten tycks komma ur känslan av att vara ett offer och ur detta hämta legitimitet för fula metoder.
I Manchester finns en gata med många indiska restauranger. Den kallas Curry mile och doften är svår att missa. I somras var vi där och gick förbi ett museum där en konstnär försökt fånga kulturell mångfald i en skulptur.
Dubbelklicka:
Jag kommer aldrig mer skoja om kränkningar!
(Jag röker inte, jag dricker inte, jag svär inte heller…)
Tysta tankar 