Aftonbladet – just när du trodde att botten var nådd

Då slår Aftonbladet till med en lista över Landets värsta skolor och förskolor (Nej – jag tänker verkligen inte länka dit). Det visar sig att Aftonbladets lista bygger på 473 anmälningar om kränkningar. I 18% av fallen har Skolverket riktat kritik mot skolan.

Nu kommer poängen: Vem som helst kan anmäla vad som helst till Skolverket. Det är bra att denna möjlighet finns och att ärenden prövas. Det är en katastrof om svenska folket tror att antalet anmälningar är ett mått på kvalitet. Ofta innebär en anmälan att en lärare har tagit sitt ansvar och ingripit i en konflikt. Barnet eller dess förälder har då upplevt sig som kränkt.

men.jpg

På lärarutbildningen försöker jag förklara för studenterna att betygsstatistik är ett trubbigt instrument att mäta kvalitet och att de jämförelser som görs är svårtolkade. Ändå framstår de som ett under av vetenskaplighet i jämförelse med denna lista.

Glocalnets priser är skyhöga jämförelse med Aftonbladets journalistik. Lågt, lägre, lägst.

Bilden, tolkningen och avsikten

Studenterna kommer tillbaka från sin praktik (vft som vi säger i Malmö) och är fulla av nya erfarenheter att bearbeta. De har fått i uppgift att ta med en bild som vi andra ska beskriva och tolka.

Vi börjar inte med orden eller den skrivna texten. Vi utgår inte från avsändarens avsikt. Vi är inte särskilt intresserade av huruvida bilden är sann eller representativ.

7.jpgVi bryr oss egentligen mest om de känslor som bilden väcker hos oss mottagare. Plötsligt har vi djupa samtal om allvarliga frågor. De som ofta är tysta visar sig vara både kunniga och engagerade i bildtolkning. Befrielsen ligger i att vi går in i ett rum där ingen kan säga vad som är rätt eller fel.

En underbar bild visar nakna barn som målar med fingerfärg och glädjen lyser genom bilden. Vi diskuterar nakenhet och förhållandet mellan sensualism och sexualitet.

Samtidigt undrar jag om studenter och lärare vågar stå upp för barns behov av kroppsglädje i ett område med kritiska föräldrar. Min tes är att personal ofta viker ner sig i sådana här frågor. Under täckmantel av respekt för andra kulturer låter vi bli sådant som kan leda till konflikter.

Men det är bara en teori. I morgon ska jag fundera över var doktorslekarna tog vägen.