Jag vill gärna bryta ner bilden av mig själv som seriös proffstyckare och försöker dra ner bloggen i starka och varma känslostormar (eftersom det är en sådan dag idag), men har lite svårt att hitta tonen.
Minnie Ripperton hjälper till.
Till alla från mig!
Lärarutbildning är ibland sorgligt förutsägbar och har ofta begränsade teoretiska referenser (läs Piaget och Vygotskij). I dagens Svd lyfter Anders Burman fram Kant som pedagogisk tänkare och jag reagerar med ett skamset:
– Ojdå – det har vi inte talat om för studenterna!
Jag blir nyfiken och inser att mycket av det vi tror är nytt har djupa rötter i filosofin. När vi kommer till den moderna skolans hörnstolpe värdegrunden (jag vet att det är ganska svårförenliga metaforer) är det inte svårt att dra linjen tillbaka till teorin om det kategoriska imperativet. Handlingar ska vara generaliserbara och människor ska inte utnyttjas för egen vinning.
Kant beskrivs ofta som en sträng uppfostrare och moralist, men bakom ytan finns också en upplysningsmänniska som intresserar sig för frågan om frihet. De tre huvudlinjerna:
Går de att översätta till något användbart?
Slutklämmen är magnifik:
Samtidigt bör disciplin inte förblandas med det Kant kallar dressyr, en åtskillnad som kan jämföras med begreppsparet auktoritet respektive auktoritär. Bara för att man tar avstånd från det senare ledet i de båda begreppsparen behöver man inte förkasta det förra. Men lika litet som auktoriteten har disciplinen något egenvärde. Syftet med varje form av disciplin måste i stället vara emancipatoriskt, frigörande.
Jag brukar avråda studenter från längre citat – men ibland måste man.
Så även om disciplin är nödvändig för att man skall vara genuint fri får detta frihetsändamål aldrig glömmas bort. I annat fall reduceras uppfostran till dressyr. ”Genom dressyr har man emellertid ännu inte åstadkommit något”, som Kant så riktigt konstaterar, ”utan det kommer framför allt an på att barn lär sig tänka.” Det är något som man önskar att även Jan Björklund och andra borgerliga och numera också socialdemokratiska skolpolitiker kunde inse.
Eller de överbeskyddande föräldrarna? Geijersskolan har haft ett projekt som syftat till att minska bilkörningen kring skolan. Läs Sydsvenskan. Även om jag är emot social ingenjörskonst är det inte svårt att se vinsterna med ändrade vanor.
Dessutom gillar jag gammal hederlig belöningspedagogik och älskar idén att fira folkhälsoframgången med pizza.
Särskilt mycket njuter jag av bilden på min favoritflöjtist Hans Holm i rollen som eldig italienare. Vi har en gång åkt runt och spelat på Malmös förskolor under det hemliga täcknamnet Hassan och Massan. Det är nog dags igen.
Jag gillar barnen i teveserien 9A. De känns äkta och ibland framstår de som lysande kompetenta när de växlar mellan olika språk och malmöitisk tantadialekt.
Jag tycker om att serien romantiserar lärargärningen och ser ett värde i att superlärarna får hjältestatus.
Jag är lite bekymrad över att allt tycks handla om det individuella mötet barn-lärare som beskrivs i coachingtermer och instrumentellt ledarskap. Att bli sedd och bekräftad, att ställa krav och vara uthållig.
Jag är ganska orolig över att andra dimensioner i läraryrket är osynliga. Organisation, lärarlag, kunskapssyn är inte tevemässigt och väljs bort.
Jag är djupt deprimerad över att Peter Wolodarski i DN tycks tro att serien handlar om status och ämneskunskaper. Och att det är möjligt att bygga en utbildningspolitik på gestaltningen av händelserna.
Har vi sett samma serie – eller är DN:s ledarsida så in i grunden politiserad att alla åsikter formuleras oberoende av händelserna?
Nu tror jag att upphovsmännen bakom serien känner sig lite lurade. I dagens överhettade skoldebatt kan vad som helst användas till vad som helst.
Tysta tankar 
