Att vara lärarutbildare innebär ständiga utmaningar. Ibland säger jag obetänksamt ja till att föreläsa i ämnen som jag tycker verkar spännande och tänker att nu har jag en bra anledning att läsa in mig. Bra tänkt!

I morgon ska jag föreläsa om spel och datorer för blivande lärare. De har fått i uppdrag att först spela spel hemma hos varandra och förhoppningen är att de ska ha starka upplevelser som gör att det blir möjligt att diskutera frågor kring spel på ett mer nyanserat och mindre moraliserande sätt än jag har varit med om tidigare då deras tankar ofta har varit väldigt generella (Vilka spel är bra för barn? ) eller normativa (Hur länge bör ett barn få spela?)

Aldrig har det varit så enkelt att samla material till en föreläsning och några länkar till Mediarådet ger mer än tillräckligt med fakta och bakgrund. Jag vill inte köra över studenterna med oändliga powerpointar (If you dont have a point – use powerpoint) och min plan är att hitta ett upplägg som ger mycket utrymme för diskussion.

Så nu sitter jag här och försöker hitta en tråd som inte fokuserar på beroende- eller träningsaspekter. Var ligger magin? Vad är det vi söker i spelen som inte finns i våra liv?

• Utmaningar? Flow? Den totala här-och nuupplevelsen?
• Sammanhang – att vara del av en berättelse? Jag räddar prinsessan och besegrar ondskan?
• Gemenskap – de flesta spel har idag en interaktiv nivå? Virtuell vänskap är kraftfull
• Bemästring – att vara den som styr över maskinen?

Idag lägger jag ner ganska lite tid på spel – egentligen alltför lite för att på ett självklart sätt inta en myndig expertroll i ett ämne som förändras dagligen. Min främsta referens är fortfarande Mario (Super Mario!!!) och långa nätter då barnen somnat och vi slogs om att komma överst på highscorellistan. Tur att man har mognat…

Den sorgliga sanningen kan vara att jag slutade spela när barnen började besegrade mig!