Jag har tidigare kommenterat Per Ströms bok och Maria-Pia Boethius text om den i hoppfulla ordalag. I dagens Sydsvenska intervjuar Niklas Orrenius Per Ström och lyckas polarisera frågan igen. Det är bra journalistik och kanske klargörande – men läsarkommentarerna i både SVD och Sydsvenskan andas blodtörst och låsta positioner på ett sätt som gör att jag backar från min optimism.

Antifeminister tycks inte kunna sluta vädra gamla oförrätter och likhetsfeministerna verkar vara skräckslagna inför tanken på att biologismen faktiskt vågar formulera sig.

Per Ströms bok kanske behövs – men jag tror inte att det könskrig som han förutspår är nödvändigt. Åtminstone inte i den gläfsiga formen som kommentarerna antyder.

Det kan också vara så att jag har tappat stinget… Indien har kanske den inverkan på mig. Orkar liksom inte hetsa upp mig och funderar på om adrenalin verkligen är en ofarlig drog. Just nu är jag mer intresserad av medkänsla än strid. När vi var i Indien senast var den nymålade cocacolaskylten skrikig och anskrämlig. Jag skrev en arg blogg om den multinationella farsoten. Nu känns den bedagad och nästan lite – vacker?