
Turism är underbart. Det ger stora snabba pengar till en liten del av befolkningen och små slumpvisa pengar till en betydligt större grupp. Baksidan är att goaner i hög grad överger jordbruk och traditionella hantverk för att hitta försörjning under den tre månader långa turistsäsongen. Det är en riskabel strategi. När resten av Indien rustar för kunskapssamhälle och industriella satsningar – då väntar förhoppningsfulla lycksökare på turisterna som drar vidare till nya mer spännande mål. Kvar finns de tomma hotellen, de desperata försäljarna, de alltför många taxibilarna.
Och naturligtvis mycket annat som fortfarande är helt underbart och omöjligt att förklara. Per J. Andersson (läs bloggen) gör ett ambitiöst försök i boken Indien – elefanten som började dansa. Men landet blir mer och mer gåtfullt och fascinerande för varje besök, och varje beskrivning riskerar att bli futtig och reduktionistisk. Går det att förstå Indien?
I den lokala tidningen Herald debatteras protektionistiska lösningar som ska bevara Goa från exploatering. En blandning av centerparti och miljöparti har just stoppat införandet av SEZ (special economic zones) och de av tradition djupt korrumperade politikerna solar sig i glansen från beslutet.
Goa har på kort tid förändrats från att vara ett hippieparadis till ett lågprischarterland för britter och ryssa, som inte konsumerar i nivå med förväntningarna. Idag väller istället horder av nyrika medelklassindier från Bombay in på stränderna för att ta del av den berömda synden och de nakna brösten. Turism är svårt – särskilt för stolta men fattiga folk.
Det mest upprörande tycker jag är den nya modesporten: Stringthongpingpong.
Så modig blir jag aldrig.
Det finns förresten en hel del andra saker jag inte heller vågar. Se nedan

