Jag är en usel kulturkonsument och trots att vi bor mitt i stan är det sällan som jag tar del av det generösa utbudet. Motvilligt blev jag meddragen på en konsert med Torsson och nu måste jag erkänna: Det var kul! Bandet svänger nuförtiden och sångaren är en stor scenpersonlighet. De har massor med hittar och en trogen publik som kan alla texter. Själv gillar jag sången om turisten
Jag är en turist – jag vill ha information
Jag har letat länge efter en attraktion
eller DKW-sången som väcker ljuva minnen av tidigt sextital
D-K-W
D-K-W
En Västtysk produkt, som var känslig för kyla o fukt.
D-K-W
D-K-W
En Västtysk produkt, tre cylindrar o oljelukt.
Mest skolnära är dock sången om Storskiftet
Jag tror det blir en skriftlig examination.
Så vill du sluta med din konversation.
Det blir troligen ett skriftligt förhör.
Så jag e tacksam om du låter bli och stör!
Vill du prata med nån annan e du snäll?
Jag har så mycket och stå i just ikväll.
Jag måste repetera grammatik.
För vi ska översätta engelsk lyrik.
Vi har engelska i läxa och jag vill,
kunna mina saker så gott som utantill.
En högskolelärare är aldrig ledig. Examinationerna förföljer oss.
Jag har brottats med Bolognas kunskapsbegrepp och slitit mitt hår i arbetet med att försöka konstruera kursplaner som stämmer överens med detta nya synsätt. Tanken bygger på attt det är möjligt och meningsfullt att i mätbarhetens och tydlighetens namn dela upp kompetens i
Kunskap
Färdighet
Attityd
Denna uppdelning är mer än lovligt mystisk – men jag har inte riktigt kunna reda ut var felet ligger.
Därför är det med en lång befriad suck jag läser Sven-Eric Liedmans text i DN och njuter av han finns och delar med sig av sin visdom. Skoldebattens unkna luft känns lite lättare att andas
Stenarna i själen är en bok som jag gärna skulle vilja läsa tillsammans med någon. Även om jag är lat så dras jag ibland till intellektuella utmaningar. Liedmans försök att förklara förhållandet mellan form, innehåll och materia knäckte mig nästan i Indien. Men nu är jag redo!
Jag vill bli bildad – inte nyckelkompetent! (Det är väl egentligen bara han teliapappan som är en nyckelkompetens på företaget…)
Att föreläsa för unga studenter är en prövning. De mest självklara referenser till Povel Ramel, Martin Ljung, Carl-Gustav Lindstedt, Fridolf Rhudin eller Malte Lindeman är ofta bortkastade. Idag drabbades jag av våldsam lust att höra monologen om den barske norrlänningen i Lars Ekborgs gestalt. Replikerna är liksom huggna i sten och det är spännande att detta monument över machokulturens är skrivet av Sveriges största mjukis Beppe Wolgers. Jag hittade texten på en generös blogg.
Idag är det svårt att värja sig från alla humorprogram på radio och teve. Jag menar att det var roligare förr – eller så hade vi det tråkigare.
Som lärarutbildare är jag en del av den statliga utbildningspolitiken. I min roll som mentor (läs praktiklärare) möter jag kommunala tolkningar av mål och riktlinjer. Ibland prövas min lojalitet till dessa båda system. Sydsvenskan 28/1
I budgeten för 2008 har kommunledningen i Vellinge lagt fast ett antal mål, som skall uppnås under året. Ett gäller betygen för niondeklassarna. Deras genomsnittliga meritvärde skall vara 230 poäng. Det motsvarar VG, väl godkänt, i fjorton av sexton ämnen. – Vi nöjer oss inte med G, godkänt, utan har satt målet ett snäpp högre. Men vi vet att det kan bli tufft för vissa skolor, säger Carina Larsson (m), ordförande i M-nämnden.
Betyg kan ses som ett sätt att beskriva elevens kunskaper i förhållande till uppsatta kursmål och kriterier. Då fungerar information på ett relativt oproblematiskt sätt.
Däremot tror jag inte att Vellinges typ av målstyrning är förenliga med tankarna på en nationellt likvärdig skola. Varför skulle just Vellinges elever höja sig så markant över rikssnittet? Facket försöker göra det till en resursfråga och vädrar morgonluft. Platscheferna känner igen det hotfulla tonfallet och trycket på lärarna att sätta höga betyg ökar. Ett redan bräckligt system hotas av klåfingriga politiker.
Problemet (och fördelen) med målstyrning är att det är möjligt att utkräva ansvar. Vems fel är det om inte skolorna uppnår målen? Är det:
Politikerna som inte anslagit tillräckligt med resurser?
Cheferna som inte använt resurserna på rätt sätt?
Lärarna som prioriterat andra moment än de som avspeglas i betygen?
Föräldrarna som inte stöttat barnen tillräckligt?
Eller ska vi vara riktigt djärva och se barnens studieresultat som deras eget ansvar? Deras förutsättningar och ansträngningar är grunden för resultatet.
Om vi gör elevernas betyg till objekt för målstyrning förminskar vi elevernas ansvar. De blir råvaran som fabriken (skolan) ska förädla. Skulden vid misslyckandet (ett uteblivet VG) fördelas på andra håll och jakten på syndabockar går vidare.
Frågan är om jag vill socialisera in lärarstudenterna i detta system. Målstyrning är ett kraftfullt redskap som bör användas med försiktighet. När de kinesiska bönderna på femtitalet smälte ner hushållsredskap för att uppnå produktionskvoterna för metall var det ett tecken på planhushållningens begynnande sammanbrott.
Den kommunala ambitionen att skapa en bra skola är sympatisk, men att mäta framgång genom betygssnitt är en problematisk strategi. I den ödmjuka avslutningen förklarar Carina Larsson drivkraften på ett sätt som ger mig hopp. Det kanske handlar om att förstå – snarare än att skuldbelägga och bestraffa.
– Vi måste ta reda på varför just de här skolorna inte når målen. Varför de sticker ut och vad som är annorlunda där.
Där är jag med igen – men för mig borde detta vara vardaglig skolutveckling – inte budgetarbetet.
Jag försöker intressera mig för regeringens tankar om betyg, eller som det heter ”betygsliknande omdömen”, men det går dåligt. I stället fångas jag av möjligheterna som ligger i att skapa vaga begrepp som döljer allvarliga problem. I nyspråklig anda vill jag erbjuda några nya friare konstruktioner till hugade.
Jag föreslår att förskolorna erbjuder ”omsorgsliknande handlingar” och ”födoämnesliknande mat”. Grundskolan skulle kunna tjäna stora pengar om den drar igång ”undervisningsliknande aktiviteter”. Rasterna skulle rymma ”lekliknande rörelser”, böckerna vara fyllda av ”bokstavsliknande tecken” och rektor kanske betala ut ”löneliknande pengar” till ”pedagogliknande lärare” som arbetar i ”husliknande byggnader”.
Det blir svårare att tänka sig upplevelser som till sin karaktär liknar meningsfulla, processer som uppvisar likhet med lärande eller relationer som liknar vänskap. Fast det kanske är poängen med förslaget. Eftersom ingenting är på riktigt så tar vi steget fullt ut och satsar på avbilder.
I Malmö bedrivs redan nu den mesta simundervisningen i vattenfria miljöer och barnen kan köpa märkesliknande metallbitar efter 200 meter torrsim.
Kanske ska vi vara glada så länge behavioristerna håller sig till morötter. Baksidan av belöningar är att de måste trappas upp för att bevara sin motiverande funktion.
Bakom retoriken om tydlighet och struktur ligger en oblyg disciplineringstanke. Men vad händer när barnen inte nöjer sig med belöningar som liknar något?
I Indien annonserade pälsaffärerna med ”genuine fake leather” – i Sverige har vi omdömen som liknar betyg.
Jag läser om mitt inlägg om svarta kläder och är lite förvånade över den hårda tonen! Jag som är motståndare till normativitet framstår som värsta modeexperten och dömer hänsynslöst ut en stil som de flesta uppskattar och känner sig trygga i. Förlåt mig!
Jag vill ändå driva frågan lite längre och försöker lansera ett försiktigt matsmode. Skjortan är köpt på en marknad i en italiensk bergsby för 50:- och jag har aldrig fått så många komplimanger för ett plagg. (Dock inte för rakning eler dubbelhakor)
Att vara lärarutbildare innebär ständiga utmaningar. Ibland säger jag obetänksamt ja till att föreläsa i ämnen som jag tycker verkar spännande och tänker att nu har jag en bra anledning att läsa in mig. Bra tänkt!
I morgon ska jag föreläsa om spel och datorer för blivande lärare. De har fått i uppdrag att först spela spel hemma hos varandra och förhoppningen är att de ska ha starka upplevelser som gör att det blir möjligt att diskutera frågor kring spel på ett mer nyanserat och mindre moraliserande sätt än jag har varit med om tidigare då deras tankar ofta har varit väldigt generella (Vilka spel är bra för barn? ) eller normativa (Hur länge bör ett barn få spela?)
Aldrig har det varit så enkelt att samla material till en föreläsning och några länkar till Mediarådet ger mer än tillräckligt med fakta och bakgrund. Jag vill inte köra över studenterna med oändliga powerpointar (If you dont have a point – use powerpoint) och min plan är att hitta ett upplägg som ger mycket utrymme för diskussion.
Så nu sitter jag här och försöker hitta en tråd som inte fokuserar på beroende- eller träningsaspekter. Var ligger magin? Vad är det vi söker i spelen som inte finns i våra liv?
Utmaningar? Flow? Den totala här-och nuupplevelsen?
Sammanhang – att vara del av en berättelse? Jag räddar prinsessan och besegrar ondskan?
Gemenskap – de flesta spel har idag en interaktiv nivå? Virtuell vänskap är kraftfull
Bemästring – att vara den som styr över maskinen?
Idag lägger jag ner ganska lite tid på spel – egentligen alltför lite för att på ett självklart sätt inta en myndig expertroll i ett ämne som förändras dagligen. Min främsta referens är fortfarande Mario (Super Mario!!!) och långa nätter då barnen somnat och vi slogs om att komma överst på highscorellistan. Tur att man har mognat…
Den sorgliga sanningen kan vara att jag slutade spela när barnen började besegrade mig!
Jag går genom Åhlens Södergatan (fast jag och alla andra äkta malmöbor kommer aldrig att kalla lådan något annat än Tempo) och plötsligt slår det mig att allt i butiken är svart, grått eller vitt. I det skarp ljuset smyger kunder omkring i samma färger och tristessen är bedövande.
Kontrasten mot Indien är brutal. Där är svart en extrem färg och mina svenska svartklädda vänner väckte uppmärksamhet och associationer till religion (islam). Jag kände det som om jag var ute och promenerade med en sekt…
I låtsaskultursverige och bland smygintellektuella är svart fortfarande kanske ett säkert kort. Du riskerar inte att bli ifrågasatt för dålig smak eller billig stil – dessutom ser du kanske smal ut. För mig är färglösheten det sista stadiet i en kollektiv depression som hotar att svälja civilisationen i ett grått hål av fantasilöshet.
Så nu är det slut med helsvart för min del:
- Colours, the new black!
Det är dags att börja se färgval som en politisk handling.
Klicka på bilden för att se Anjunamarknaden från havssidan.
Sen är det en annan historia att inom en del religioner signalerar vissa färger grader av sexuell tillgänglighet. Men det vill jag inte veta om.
Jag har tidigare kommenterat Per Ströms bok och Maria-Pia Boethius text om den i hoppfulla ordalag. I dagens Sydsvenska intervjuar Niklas Orrenius Per Ström och lyckas polarisera frågan igen. Det är bra journalistik och kanske klargörande – men läsarkommentarerna i både SVD och Sydsvenskan andas blodtörst och låsta positioner på ett sätt som gör att jag backar från min optimism.
Antifeminister tycks inte kunna sluta vädra gamla oförrätter och likhetsfeministerna verkar vara skräckslagna inför tanken på att biologismen faktiskt vågar formulera sig.
Per Ströms bok kanske behövs – men jag tror inte att det könskrig som han förutspår är nödvändigt. Åtminstone inte i den gläfsiga formen som kommentarerna antyder.
Det kan också vara så att jag har tappat stinget… Indien har kanske den inverkan på mig. Orkar liksom inte hetsa upp mig och funderar på om adrenalin verkligen är en ofarlig drog. Just nu är jag mer intresserad av medkänsla än strid. När vi var i Indien senast var den nymålade cocacolaskylten skrikig och anskrämlig. Jag skrev en arg blogg om den multinationella farsoten. Nu känns den bedagad och nästan lite – vacker?
Jag vet inte varför jag blir så trött av debatten kring Per Ströms bok om mansförtryck. Kanske är det skadeglädjen hos professionella antifeminister som bekommer mig illa. Det finns något nyomvänt skenheligt som gör mig nervös. Hämndlystnad är inte vackert.
Jag ser den guldbaggebelönade filmen Darling och möter den goda människan i Mikael Segerströms underbara gestaltning. Han är troskyldig och ren på ett sätt som ligger bortom alla genusdebatter. Eller också är han direkt hämtad ur Susans Faludis bok om män som behandlats illa av marknaden.
Michelle Meadows gör en fantastisk roll som uttråkad, ignorant yuppieflicka. Filmen är ömsint och rörande, tankeväckande och osentimental. Ja – helt enkelt underbar.
Likt Dostojevskijs hjälte i Idioten furst Mysjkin rör sig Mikael Segerström genom filmen. Levande och full av tilltro till möjligheterna att återskapa ett meningsfullt liv. En äkta hjälte – långt från Stureplan och halvvärlden där.
Det var länge sedan jag tyckte så mycket om en film.
Jag har varit del av genusdiskussioner så länge jag minns. Som man i förskola var det svårt att inte bli en bricka i spelet om definitionen av manlighet – eller beskrivningen av hur män egentligen är. När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts markering av att vi var trötta på att skämmas. Nu håller jag i en seminarieserie som heter Man i kvinnovärld och möter lärarstudenter som försöker orientera sig i skolans ofta femininiserade värld. De vacklar ibland mellan överdriven anpassningsvilja och smygande kvinnoförakt.
Debatten har varit svår och ibland polariserad intill det hopplösas gräns. Kvinnorna har inte gärna velat träda ut ur offerrollen och teorin om könsmaktsordning tillämpas på många fantasifulla sätt. Det var liksom aldrig för sent att se en förtryckare i mannen och jag förstår att många killar reagerade mot att stämplas som förövare kollektivt.
Nu har Per Ström skrivit en bok där han försöker stärka männens positioner – samtidigt som han kritiserar feminismen i svepande ordalag. Det kunde varit jag för några år sedan.
I dagens Svd lyfter den gamla rabulisten (och då menar jag som medieanalytiker) Maria-Pia Boethius debatten till en kvalitet jag saknat. Hon lutar sig mot Susan Faludis bok Ställd och beskriver de marginaliserade männens utsatthet i ett senkapitalistiskt samhälle. Plötsligt är låsningarna inte lika givna – det finns utrymme för medkänsla och försoning. Det är inte längre en tävling i grenen: Vem är det mest synd om?
Samtidigt sneglar jag på reprisen av Beckman, Ohlsson och Can. Ett lugnt samtal om samma frågor i en ny lyssnande ton som jag inte känner igen från tidigare genusdebatter. Drömmer jag?
P.S. I Indien badar alla män i kalsonger. Jag vet inte om denna modellen är att betrakta som sexuellt utmanande eller om hans kroppshållning är ett uttryck för den ökande sexualiseringen. Se Thomas Gürs krönika om lagstiftning kring etik och reklam.
Idag diskuterar vi skolkulturer och faran med bittra kontrollerande lärare som njuter av makt men gråter av ensamhet när de inser att allt är förgängligt. Jag försöker berätta om den onda dramaläraren i den klassiska teveserien Lackalängan från 1987. Det är Malmöteve när den var som allra mest bisarr – manus Max Lundgren och regi Rune Formare. En ung Johan Hedenberg och många andra lokala skådespelare som antagligen gärna vill glömma dessa insatser.
Men jag vill se alla 20 avsnitten nu! Var de verkligen så bottenlöst dåliga eller är det dags att omvärdera teveserien i en ny postmodernistisk yra?
Jag är djupt besviken på Youtube, men har ett vagt hopp om att boxen kommer att bli årets julklapp 2008. Det känns hårt att både Hem till byn och N.P. Möller får dominera bilden av hur svensk TV egentligen var. Dessutom är det patetiskt ensamt att försöka referera till teveserier som skapades innan studenterna var födda.
Det kan vara en historisk tillfällighet att samma stickade randiga tröja som dramaläraren i Lackalänga hade när hon ylade ”Ingen tucker om maj!!!!” på personalfesten… samma randiga tröja bars av Fritte Friberg i Malmöteves bästa produktion Helt apropånär han imiterade Birgitta Dahl. Jag har varit i rekvisitaförrådet och kan föreställa mig skriket när de hittade den.
Men inte heller bilder av tröjan finns på den ynkliga sökmotorn Google. Någon som kan hjälpa till? Är jag tvungen att lära mig sticka?
Hur tänkte människor om sig själv innan det fanns speglar?
Hur påverkas vi av att foton idag finns överallt och omedelbart?
Diskussionen om integritet och rätten att inte avbildas är svår och präglas ibland av en misstänksam oro, tycker jag lite lättsinnigt. Gärdenfors beskriver hur människorna i de icke-industrialiserade länderna är misstänksamma inför avbildningen – men inte utifrån vaga religiösa föreställningar. Rädslan handlar mer om att reduceras till en bild man inte kontrollerar.
När jag tittar på bilderna från Indien snuddar jag vid tanken på att varje fotografi är en möjlig kränkning, men också en möjlig stolthet och glädje över att finnas till.
Jag gillar krabbor. De är modiga och lite korkade. På västkusten fiskade vi krabbor med torskhuvud. Det är spännande och lärorikt när det gäller att fundera kring kognition och reflektion. Vad är kunskap – hur tänker jag om mina erfarenheter?
En krabba smyger alltid fram till betet och börjar försiktigt äta – men när det väl har börjat kan den inte sluta! Därför är det enkelt att dra upp torskhuvudet och skaka av krabban i en spann. När vi fyllt spannen med krabbor häller vi tillbaka dem i havet och fiskar upp dem igen. De är lika glada, glupska och fullkomligt oförmögna att dra några slutsatser av sina misstag. Programmeringen är enkel och funktionell.
På samma sätt är krabbor alltid inställda på strid. Om de blir angripna går de till motattack hotfullt viftande med sina små klor. Oberoende av angriparens storlek eller antal. Krabban på bilden har just skrämt iväg tre kajor och nu försöker den imponera på mig. Det funkar.
På lärarutbildningen dyrkar vi reflektion och belönar studenter som visar upp denna förmåga. Jag tror att krabbor skulle kunna lära oss en del om att inte vika ner sig. När diskussionen om skolan drar förbi vore det spännande att se prov på lärares mod snarare än anpassningsförmåga.
Jag har brottats med Bolognas kunskapsbegrepp och slitit mitt hår i arbetet med att försöka konstruera kursplaner som stämmer överens med detta nya synsätt. Tanken bygger på attt det är möjligt och meningsfullt att i mätbarhetens och tydlighetens namn dela upp kompetens i
Jag försöker intressera mig för regeringens tankar om betyg, eller som det heter ”
Jag läser om 
Jag ser den guldbaggebelönade filmen Darling och möter den goda människan i Mikael Segerströms underbara gestaltning. Han är troskyldig och ren på ett sätt som ligger bortom alla genusdebatter. Eller också är han direkt hämtad ur Susans Faludis bok om män som behandlats illa av marknaden.
Det kan vara en historisk tillfällighet att samma stickade randiga tröja som dramaläraren i Lackalänga hade när hon ylade ”Ingen tucker om maj!!!!” på personalfesten… samma randiga tröja bars av Fritte Friberg i Malmöteves bästa produktion Helt apropå när han imiterade Birgitta Dahl. Jag har varit i rekvisitaförrådet och kan föreställa mig skriket när de hittade den.
