Maria Sveland har skrivit en bra bok Bitterfittan om hur svårt det är att få ett modernt och jämställt förhållande att fungera. Hon rör sig i det farliga gränslandet mellan bekännelse och litteratur, men det är en modig och stark bok som jag inte kan låta bli att gilla.

Ibland tar hennes retoriska lust över och då svingas svärdet över män och patriarkatet. Oftare drabbas hon av tvivel och då är texten riktigt spännande. Att vara duktig flicka och samtidigt så beroende av bekräftelse. Att vilja leva i ett rättvist förhållande som inte urartar till ett ständigt mätande och jämförande. Att försöka förverkliga den frigjorda kvinnan i ett samhälle som bygger på ett förkrympta ideal om anpassning.

Det är bra, riktigt bra. Ändå undrar jag varför jag läser sådana här utpräglade kvinnoböcker. Hör jag verkligen till målgruppen – eller är mitt självplågarbehov oändligt?

Ett obehagligt alternativ är att jag genom att läsa boken bekräftar bilden av mig själv som en ganska fin kille…