Tekniksskräck – så gjorde vi

vald.jpg

Jag möter studenter som oroar sig över medieutbudet. Våld och sex invaderar barnens liv och de engagerade lärarna mobiliserar för att möta hoten från internet. Jag förväntas uppmuntra detta engagemang och anstränger mig för att dela deras moraliska upprördhet. Det är något rörande med all denna pompösa godhet som vårdar gränsens mellan de goda och onda krafterna.

När våra barn var små försökte vi leva upp till myten om de ansvarstagande föräldrarna. Hoten kom i första hand från teven som spred sitt passiviserande gift över landet. Den farligaste formen av teve kallades kabelteve. De familjer som skaffade denna nymodighet kunde säga farväl till gemenskap och mänsklig samvaro. Djävulen invaderade hemmet. Samtidigt motionerade socialdemokratin med Maj-Britt Theorin i spetsen om förbud mot paraboler. Det känns mycket länge sedan.

Ett ännu värre hot mot barnens hälsa var videoapparaten. Vi trodde länge att dessa enbart kunde spela våld- och sexfilmer. Samtidigt lät det lite lockande att kunna ta makten över sitt tittande. Därför var det med yttersta tveksamhet vi tog beslutet att skaffa video. Beslutet var dock inte helhjärtat och för att behålla en viss värdighet (och inte bli beroende) valde vi att hyra apparaten tillsammans med grannen. Varannan vecka kunde alltså våra barn se Bamse och den lilla åsnan med hjälp av en videobandspelare som dessutom hade fjärrkontroll – med sladd!

Denna oro kanske gick att förstå – riktigt tokigt var beslutet att dela en cd-spelare mellan två lägenheter. Snart nog hade vi dock utvecklat ett beroende av cd-skivor. Och det blev fort värre…

Surströmmingspolkan lever

Jag tror att Tore Skogman var ett äkta geni. Lyssna på fraseringen och energin i sången. Versfötterna dansar fritt och jag vill bara skriva lika flytande texter.

Dessutom skulle jag vilja veta hur personen som kombinerade filmen och musiken tänkte. Postmodernismen innebär att gränser överskrids. Just denna gräns visste jag inte ens fanns.

Krama mig

Ann Heberlein uttrycker en del tveksamheter inför det ständiga kramandet i samhället. Det tycks vara klassbundet, men också präglat av lokala skillnader. Läs.

kram.jpgJag ser att frågan är laddad och egentligen djupt personlig. Samtidigt finns det kulturella mönster som förändras över tid och koder att förhålla sig till. I kramen utplånar vi tillfälligt avståndet mellan individerna. Närheten skapar en intimitet som kan vara behaglig eller djupt hotfull. När jag började arbeta på Lärarutbildningen efter 25 år i förskolan reagerade jag inför det ofysiska sättet att umgås. Folk rörde inte vid varandra. Inte ens på fester! Nu har jag vant mig – men det tog några år.

Jag läste en indisk krönikör som försökte ge goda råd i frågan. Det samhället är djupt kluvet mellan stark traditionalism med hierarkisk männiksosyn (de oberörbara) och en fnissig naiv längtan efter fysisk kontakt. Att se indiska män busa med varann på stranden är ljuvligt.

Det fanns vissa kategorier som var oproblematiska.

1) Familjen och släkten

2) De som har sett dig naken. (hit räknades nannysar – dock ej läkare)

De svåra fallen var arbetskamrater och särskilt chefer ställde till problem. Om jag minns rätt slutade krönikan med den lite fega uppmaningen:
– Om du tvekar – låt bli!

Jag är gammal nog att minnas Pecka och Bibbi Langer som gjorde skandal på sextitalet genom att dra igång kampanjen “Kramas mera”. Det kan vara julen eller ett anfall av allmän blödighet, men jag är med!