Därför var det en ren befrielse att få vara med om Johan Södermans disputation på avhandlingen Ra(p) i käften. Mats Trondman var lysande och jag har aldrig varit med om en disputation med sådan energi. Nyfiket och prövande diskuterades frågor som jag tror de flesta i den överfulla salen var djupt intresserade av. Det mesta spännade var kanske diskussionen om hiphopvärlden som alternativ högkultur. En hierarkisk organisation med tydliga normer och bildningsgång. Johans undersökning från USA antydde att det finns sådana starka tendenser. Hiphopen blir den nya jazzen med kurser och professorer.

Då hände något oerhört. Behrang, som är en av Johans informanter, blandade sig i den lärda diskussionen och beskrev hur hiphoprörelsen i Malmö arbetade med att ge ungdomarna en röst. Inte för att skapa karriärvägar eller agera folkskollärare (en populär metafor under förmiddagen). Nej syftet är uttryckligt politiskt aktivistiskt på ett sätt som inte passade in i varken Durkenheimers, Bourdieaus, Adornos, Foucaults eller Benjamins teoribildningar.

Roligare än så tror jag inte det blir inom akademien. Men det räcker länge!

Sydsvenskan