Skrothandlarens son

I senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) skriver Christer Wallentin om sin far skrothandlaren som hade en särskild förmåga att uppskatta vikt med ögat och därigenom kunde göra snabba affärer.

korv.jpgI lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.

De som inte behärskar skrift på akademiens villkor riskerar att marginaliseras.

Samtidigt ska skolan samverka med det omgivande samhället. Där finns en annan värdeskala och en mer nyanserad syn på vad kunskap är.

Jag tänker på Christer Wallentins ord:

En människa kan mycket mera än hon tror

när jag läser studenters texter. Ofta tycks de vara uppskrämda av kraven på att uttrycka sig i en skriftlig form som är starkt normativ. Vi lärare får inte syn på deras fulla kapacitet. Språket begränsar och sorterar, förminskar och förtrycker.

I något fall skapar det även tydlighet och samförstånd.

P.S. Bilden är tagen från ett bageri i Paris och föreställer korvar gjorda av marsipan. Snart är det jul – trevligt pyssel!

Ett svar to “Skrothandlarens son”

  1. Janne Says:

    Hallå! Är det bara jag som inte fått hem senaste numret av tidskriften i fråga? Nu känner jag mig lite utanför…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 105 andra följare