Vid mogen ålder tog jag idag mitt livs första riktiga banklån. Kroppen gjorde motstånd och Göran Perssons ord ringde i öronen. “Den som är satt i skuld är icke fri”. Kanske var min bild av bankväsendet präglat av alla westernfilmer jag sett där banken har tagit gården efter att skörden slagit fel. Kort sagt – jag var lite spänd.
Den alltigenom sympatiske bankmannen skakade bekymrat på huvudet åt min oro. Med vår ekonomi var han beredd att låna ut mycket mycket mer. Och amorteringar var bara dumt…
Jag ser med bävan fram emot en framtid som avskräckande tv-kändis och undrar om det är Grannfejden ellerSkuldfällan som ska kasta evig skam över familjenamnet? Det är tur att Olsson är ett vanligt namn. Det kunde varit värre. Jag kunde ha hetat Troillius och gjort mig känd som Plastikkirurgen utan gränser.
I lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.
Tysta tankar 