Jag har blivit en “bloggare” och möter arbetskamrater som med konstiga leenden frågar:
– Är det du som är den där bloggaren?
Då är det dags att ta ledigt ett tag. Jag vill ju inte reduceras till något som jag inte vet vad det är!
Av en ren tillfällighet kommer jag inte att ha tillgång till internet på några veckor – så uppoffringen är av närmast symboliskt slag.
Ha en skön jul och ett gott nytt år alla!
Jag förflyttar mig inte gärna – men om jag måste är Indien ett värdigt mål och jag blev förförd av människorna, naturen, färgerna, dofterna, filosofin och maten. Nu är snart dags att återse familjen i Goa som vi försöker hjälpa på olika sätt. På tisdag åker vi och jag ställer in kroppen på värme.
Bildspel som jag är lite stolt över! (quicktime – laddar först)
Jo – rubriken – Karnataka är en region som ligger öster om Goa. Där talar man konkani. En del av invånarna tror historiskt jag går att sammankoppla med romerna och tanten på bilden säljer tyg på Anjunamarknaden. Alltså en typisk Konkanikarnatakatant.
Maria Sveland har skrivit en bra bok Bitterfittan om hur svårt det är att få ett modernt och jämställt förhållande att fungera. Hon rör sig i det farliga gränslandet mellan bekännelse och litteratur, men det är en modig och stark bok som jag inte kan låta bli att gilla.
Ibland tar hennes retoriska lust över och då svingas svärdet över män och patriarkatet. Oftare drabbas hon av tvivel och då är texten riktigt spännande. Att vara duktig flicka och samtidigt så beroende av bekräftelse. Att vilja leva i ett rättvist förhållande som inte urartar till ett ständigt mätande och jämförande. Att försöka förverkliga den frigjorda kvinnan i ett samhälle som bygger på ett förkrympta ideal om anpassning.
Det är bra, riktigt bra. Ändå undrar jag varför jag läser sådana här utpräglade kvinnoböcker. Hör jag verkligen till målgruppen – eller är mitt självplågarbehov oändligt?
Ett obehagligt alternativ är att jag genom att läsa boken bekräftar bilden av mig själv som en ganska fin kille…
Min vän och arbetskamrat Mikael Björk är inte bara dramapedagog. Han gör musik och animationer också! Missa inte hans senaste skapelser på hemsidan.
Man kan bli avundsjuk för mindre – ett bra sätt att hantera denna obehagliga känsla är att köpa en synt och lite sladdar…
I ett annat inlägg har vi diskuterat relationer till mödrar. Jag tror att denna klassiska video kan tillföra ett annorlunda perspektiv.
Själv tänker jag ägna julen åt att öva på dansen (och att bygga större muskler än Anki Bagger)
Fritidspedagoger är en hårt pressad grupp och de har ofta tagit mycket stryk i skolans organisationsförändringar. Fritidspedagogernas facktidning är ofta läsvärd och i senaste numret finns ett reportage om genuspedagogik.
Ibland har jag varit elak mot denna rörelse och så här i juletider kanske det skulle passa md lite dåligt samvete – men då måste redaktionen inte släppa igenom pretentiösa grodor som den här:
Genuspedagogiken handlar om att bli medveten om det man säger och gör per automatik, säger Tarja Dahlin.
I min världsbild är det just “att göra något omedvetet” som är definitionen på att göra något “per automatik”. Eller går det att tolka på något annat sätt?
Kanske menar Tarja att man ska tänka sig för innan man säger och gör något? Det verkar rimligt – för att inte säga nödvändigt!
Jag tror att många har tänkt den tanken tidigare.
Vår utbildningschef Göran Levin går i välförtjänt pension och vi var många som ville tacka för alla insatser. På en arbetsplats som ofta utsätts för granskningar och politiska påhopp har det känts bra att det funnits en person som kunnat rida ut stormarna och ingjuta självförtroende hos personalen när det har svajat som värst.
Klok, modig, principfast och ödmjuk var några av de ord som användes av hyllningstalarna. Jag hade gärna lagt till fler, men tror att Göran är en i grunden blyg person som helst verkar i det tysta.
Alla var där. Klicka på den lilla bilden:
Jag gillar den psykoanalytiska ivern att se de stora frågorna i de enkla handlingarna. Bettelheims tolkningar av klassiska sagor vänder upp och ner på det mesta.
Idag diskuterade jag årets julkalender med lärarstudenter som menade att dottern Milans motstånd mot att mamman träffar grannnen Klas är ett försök att stå emot de nya nätverksfamiljebildningarna i ett senmodernt samhälle. Jag tror det är mer spännande än så.
Milan lever i ett symbiotiskt förhållande till sin mamma. Detta hindrar henne att utvecklas till vuxen självständig kvinna. Mamman har knutit henne till sig men försöker nu lossa banden. Dottern längtar efter att skapa en egen identitet – men är också rädd för det ansvar som följer med vuxenheten och den hotfulla sexualiteten som symboliseras av grannen Klas och hans son. Motsättningen mellan de två världarna gestaltas i inredningsdetaljer och färger. Den andra sidan lockar och skrämmer. Tryggheten i det varma kvinnliga är tryggt men kväver. Julafton närmar sig och den nödvändiga katastrofen går inte att undvika.
Kommer Milan att kunna undvika att hennes mamma frigör sig – eller är det dotterns frigörelse som är det underliggande temat? Spännande och ödesmättat är det i alla fall. Vargen verkar vara en ganska fin kille?
Våra studenter förväntas analysera texter ur olika perspektiv. Ofta landar det i genus och jag ska då ge någon form av respons på deras sätt att gripa sig an uppgiften.
Tyvärr blir det ibland ett passivt registrerande av olikheter mellan könen. Det händer att studenter upptäcker att genus konstrueras i reklam och media. Då förfasar vi oss gemensamt över stereotypier och den förtryckande uppdelningen i rosa och blått. Under ytan tror jag att många studenter tyst tänker att detta är ett spel som de genomlider och att vi utbildare borde låta deras föreställningar om manligt och kvinnligt vara i fred.
Sällan kommer vi ner till en allvarlig nivå där frågan om vad som egentligen är äkta ställs mot bilden av genus som konstruktioner. Inför risken att bli essentialistisk är det lätt att hamna i allmän relativism. (Allt är påhitt)
Samtidigt bär vi alla på starka upplevelser av hur män och kvinnor bör vara, vad vi kan vara och vad vi får vara. Jag är intresserad av den aktiva och självständiga kvinnan – och om det är möjligt att lyfta fram dessa bilder utan att det skapas nya förtryckande ideal.
Kanske är den nya initiativkraftiga kvinnan en ny variant av Lady Chatterly. Vild och hämningslös – men helt fast i det sociala spelet. Antagligen är hon en manlig dröm – förklädd till frigjord och ofarlig individualism.
Ibland är bio underbart. Att få sjunka in i en varm gemenskap och drömma sig bort i berusande identifikationer. Amerikansk filmkonst brukar leverera dessa upplevelser med stor precision. Nästan alltid lämnar vi salongen med en generad suck över att vi gick på tricket en gång till.
Fransk film följer inte samma bok. Tre timmar av erotisk film efter klassisk engelsk förlaga gör mig mest osäker.
Frågan är varför jag inte bryr mig om hur det går för huvudpersonerna. Är jag så fast i den amerikanska formen av identifikation som en förutsättning för upplevelse att alla dessa kvaliteter bara passerar förbi.
Jag känner mig lika inskränkt och gnällig som de tonåringar jag försökte visa svart-vit film för en gång. De visste bara en sak:
– Svartvitt är kasst!
Nu måste jag erövra bilden av mig själv som öppen filmälskare med förmåga att njuta av långsamt eftertänksamt berättande och oändliga dialoger. Giv mig styrka.
Tysta tankar 