Ingrid Pramlings vrede…

buttonboy.jpg…flammar stolt i det senaste numret av Pedagogiska magasinet. Under rubriken Sveket mot de små barnen uttrycker hon precis den besvikelse mot regeringens förskolepolitik som jag i mitt koleriska grundläge misslyckas med att förmedla. (Jag borde träna på min kyla.)

Må politikerna darra när professorn talar. En genomskinlig och hycklande retorik som talar om de små barnens betydelse – men i verkligheten sänker statusen för de som arbetar med dem. Usch – starta mig inte!

Resten av numret är som vanligt också lysande och bildredaktören Katta Nordenfalk lyfter texterna till de oväntade höjderna. Sällan känns fackföreningsavgiften så väl använd.

P.S. Länken är till ett coolt format som jag inte sett förut. Antagligen behöver du en ny version av Java…

Min inre hemmafru

Youtube är fantastiskt. 90-talets ändlösa väntan på att MTV eller Z-TV skulle spela något vettigt har idag ersatts av ett sparsmakat tittande på sådant som man bara måste se. Till denna kategori hör I want to break free med Queen.

Efter Rufus Wainrights vemodiga och nostalgiska utflykter känns det bra att låta Freddy Mercury ta fram dammsugaren och röja upp i identitetsträsket. Bortom rollerna och poserna dunkas budskapet in: Kärleken befriar!

Efter att ha hyllat två gayikoner kommer jag att få arbeta i både motvind och uppförsbacke som företrädare för den traditionella och fyrkantiga manligheten inom skola och förskola. Men det är det värt.

I Svd skriver Jenny Nordberg om de nakna mäktiga männen som simmar omkring i dunkla bassänger på New Yorks herrklubbar. Samtidigt är för första gången medelinkomsten högre för kvinnor än för män i åldern 20-30 i denna stad. Matriarkatet tar sig olika uttryck.