Den lilla nervösa staden Malmö…

…vill gärna synas i medierna. Ibland lyckas vi lura hit någon journalist som skriver uppskattande om lilla torg, turning torso, högskola och öresundsbro. Då blir kommunens informatörer glada och den lokala pressen solar sig i glansen från den internationella uppmärksamheten.

hus.jpg

Jag älskar min stad distanslöst men blir lite generad över att vi tror att tidningsartiklar är ett mått på framgång. Vad är vi beredda att offra i vår iver att behaga världen? Svenska journalister förfasar sig över hur kinesiska makthavare hänsynslöst bygger om Peking för att skapa bilden av ett modernt och demokratiskt samhälle. Samtidigt bygger vi i Malmö upp lustiga kulisser och trumpetar i triumf när någon har gått på de enklaste marknadsföringsknepen.

Jag rodnar i smyg över den kollektiva fåfängan.

Dedicated to me

faglar.jpg

Jag sitter i en stuga på Söderslätt och lyssnar på Rufus Wainright. Musiken balanserar mellan att å ena sidan vara pompös och pretentiös – och å andra sidan underbart personlig och känslig. Rufus poserar i riddardräkter och lederhosen. Han verkar njuta av sin röst i varje ton och låter den obekymrat hänga kvar och vibrera. Skivan är dedikerad till honom själv.

Finns det en nivå där självupptagenhet blir charmigt, eller handlar det bara om begåvning?

Njut av videon som förenar en sorts anakronistisk konstsimsestetik med homoerotiska fantasier. Tror jag.

Skolan har många utmaningar – en av dem tänker jag är att skapa utrymme för storslagna egon. Rufus Wainright förkroppsligar vår inre tonåring, när den är som bäst. Allt är möjligt.