Lärarstudenter hade förr praktik. Idag kallas det verksamhetsförlagd tid och ska vara både teoretiskt och praktiskt. Prestationerna bedöms och betygsätts av mentorn (som är anställd av högskolan) – inte handledare eller arbetslag, Detta ställer frågor om mentorns trovärdighet på många plan och mentorsuppdraget hör till de absolut mest utsatta en lärare kan ha. Några exempel:

• Finns det tydliga kriterier för bedömningen?
• Går det att formulera generella kriterier?
• Förstår studenten, handledarna och mentorn dem på samma sätt?
• Har mentorn tillräckligt underlag (tid) för bedömning?
• Är mentorn kompetent i ämnet och åldersspåret?
• Ska vi kräva in skriftliga uppgifter för att bedöma kvalitet i reflektion?
• Tolkar mentorn kriterierna på samma sätt som andra mentorer?
• Är kriterierna relevanta i förhållande till det kommande uppdraget?

Vi mentorer möter ofta hårt motstånd och det finns en hemlig dröm om att genom vetenskapligt förhållningssätt och utförlig dokumentation kunna sova bättre efter att ha satt ett betyg som avgör en students framtid.

En väg att minska utsattheten är att alltid arbeta i par. Då kan vi backa upp varandra i svåra situationer – men inte f-n blir det vetenskapligare eller mer objektivt för det. Följden blir att balansen mellan arbetslaget-studenten och mentorn rubbas till vår fördel. Då tar jag hellre smällarna…