Jag har haft en fast ambition att skriva en sofistikerad blogg om djupa utbildningspolitiska frågor. Jag lovade mig att inte skriva om familj eller hemliv och är ganska nöjd med att ha undvikit det i 244 inlägg. Nu är tidpunkten kommen att bryta detta tabu.

Jag kommer ut som strumphatare och vill som färgblind ha livslång befrielse ifrån denna förnedrande syssla. Det måste finnas en politiskt acceptabel hushållsnära tjänst som kan befria mig från lidandet.

Alternativet är att någon visar mig det parallella universum där familjens alla uddastrumpor lever sitt glada liv.

Det finns mötesplatser för nästan allt på internet. Låt strumporna mötas där – hädanefter får de klara sig utan min hjälp.

P.S. En snabbgoogling på uddastrumpor gav 63 träffar – nästan bara bloggar. Det är coolt att vara vanlig. Om Bodil Malmsten har sina mullvadshögar – kan inte jag då få ha mina strumphögar…