… jag läste om den amerikanske pastorn och författaren Will Bowens massrörelse A Complaint Free World, inspirerad av hans bok med samma namn. Faktum är att i detta nu traskar flera miljoner människor runt med ett lila gummiarmband med inskriptionen ”en gnällfri värld”. Målet är att inte gnälla, kritisera eller skvallra på 21 dagar (så lång tid brukar det nämligen ta att bryta en dålig vana). För varje återfall får man flytta armbandet till den andra handleden. Och börja om igen. Men tar man sig igenom till andra sidan gnällträsket lovas ett bättre och lyckligare liv.
Idag är dagen då jag viger mitt liv åt denna rörelse. Likt en manisk Kay Pollack kommer jag förtjust att utropa:
- Så bra att just detta hände mig så att jag fick träna mitt tålamod!
Tacksamhet och positivt tänkande kommer att driva omgivningen till vansinne. Mitt milda leende ska sprida ljus över nejden. Om jag blir helt odräglig hoppas jag att någon slår mig försiktigt i huvudet med något mjukt. Men fram till dess kommer jag att le, ett lätt debilt inåtvänt leende.
Den förfärliga knivskärningen av en rektor i Stockholm skapar behov av syndabockar. Svt/rapport har gjort en slarvig kartläggning och konstaterar att lärarstudenterna vid ingen av Sveriges största lärarutbildning får några kunskaper om vad de ska göra vid våld eller hot om våld.
”Lärarutbildningarna förtíger effektivt att en tredjedel av landets lärare har utsatts för våld eller hot om våld”. (Är det inte lite slarvigt att föra samman dessa två frågeställningar?)
Jag vet att studenterna vid Malmö Högskola läser bl.a. Juridik för pedagoger (Erdis) och Ansvarsfrågor & sekretess (Svensson, Bengtsson).
De tillfrågade studenterna vill veta ”exakt vad de ska göra” och ”vilka metoder som fungerar”.
Varför blir jag så trött av denna bedövande tilltro till snabba lösningar?
- fast regler kan vara ganska olika. I Paris vet jag inte om det är förbjudet att parkera inom nio meter från hörnan.
Jag är på väg in i den extrema pragmatismen. Bara det funkar – då är jag med på allt.
Runt om mig möter jag en övertro på att språket är ett meningsfullt sätt att reglera verksamheter. Det måste alltid finnas en formulerad plan som går att utvärdera utifrån vissa kriterier. Ofta känns det som om planen är viktigare än människorna.
Vi borde parkera oftare i hörn. Men å andra sidan:
Just idag ligger min samlade medkänsla hos lärarna som kämpar för att hitta några förmildrande drag hos de studenter som varken har varit på föreläsningarna eller läst böckerna. Förklaringarna är lika många som gripande. Livet är inte enkelt. Alla vill vi vara på den goda sidan och lusten att fria är stark.
En annan dag kanske jag kan se problemet ur en annan synvinkel. Kanske ur Per Lagerkvists?
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Idag lyssnade jag på Radio Malmöhus (confession time…) som berättade om försäljaren Markus Persson(SydsvenskanAB). Han hade färgat håret rött och nu försvarade chefen Stefan Dinesson beslutet att skicka hem honom med att upprepa mantrat: Klädseln måste vara vårdad - vi har våra regler.
Reportern framhärdade i att få en beskrivning av vad som menades med denna vårdade klädsel och då kom den – alla dumma frasers urmoder – alla fördomsfulla idioters halmstrå – alla makthavares mystiska själrättfärdigande…
- Det förstår väl alla att det är sunt förnuft som avgör!
Jag känner hur det rycker i revoltnerven och vill genast pröva alla gränser. Samtidigt funderar jag över hur stark trycket är på lärarstudenterna som kommer ut på skolor att anpassa sig till den rådande skolkoden. Ofta behöver ingen säga till dem. Det sker med en smygande automatik och en dag står de där. Sunda och förnuftiga. Grå, grå, grå…
Låter jag trött? Eller bara lite uppgiven? Kanske en aning missmodig inför utsikten att planera kurser i tider av ekonomiska nedskärningar.
När kommunerna drabbades av besparingar brukade chefer och fack ropa på konsekvensbeskrivningar.
- Vad är det vi inte ska göra?
- Vilka mål ska prioriteras ner?
- Hur drabbar åtgärderna barnen?
När högskolan sparar tycks taktiken vara den omvända. Vi skruvar upp ambitionerna i kursplanerna. Vi trycker in fler och mer sofistikerade mål. Vi ersätter undervisning med tidskrävande examinationer för att i bolognaprocessens anda kunna mäta prestationerna på ett rättvist sätt.
Jag önskar att det inte gjorde så ont att tänka på lärarutbildningen som en hantverksutbildning med utrymme för täta möten lärare-student.
Jag önskar att litteraturstudier och storföreläsningar kunde ersätta en del av det som vi nu lyfter ut (bild, drama, slöjd, musik, natur, metodik)
Jag önskar att examensarbetena verkligen är nödvändiga och att resurserna som läggs på dessa är väl använda.
Jag önskar att tomten är snäll mot alla barnen, studenterna och lärarna i år. Det önskar jag verkligen.
…flammar stolt i det senaste numret av Pedagogiska magasinet. Under rubriken Sveket mot de små barnen uttrycker hon precis den besvikelse mot regeringens förskolepolitik som jag i mitt koleriska grundläge misslyckas med att förmedla. (Jag borde träna på min kyla.)
Må politikerna darra när professorn talar. En genomskinlig och hycklande retorik som talar om de små barnens betydelse – men i verkligheten sänker statusen för de som arbetar med dem. Usch – starta mig inte!
Resten av numret är som vanligt också lysande och bildredaktören Katta Nordenfalk lyfter texterna till de oväntade höjderna. Sällan känns fackföreningsavgiften så väl använd.
P.S. Länken är till ett coolt format som jag inte sett förut. Antagligen behöver du en ny version av Java…
Youtube är fantastiskt. 90-talets ändlösa väntan på att MTV eller Z-TV skulle spela något vettigt har idag ersatts av ett sparsmakat tittande på sådant som man bara måste se. Till denna kategori hör I want to break free med Queen.
Efter Rufus Wainrights vemodiga och nostalgiska utflykter känns det bra att låta Freddy Mercury ta fram dammsugaren och röja upp i identitetsträsket. Bortom rollerna och poserna dunkas budskapet in: Kärleken befriar!
I Svd skriver Jenny Nordberg om de nakna mäktiga männen som simmar omkring i dunkla bassänger på New Yorks herrklubbar. Samtidigt är för första gången medelinkomsten högre för kvinnor än för män i åldern 20-30 i denna stad. Matriarkatet tar sig olika uttryck.
…vill gärna synas i medierna. Ibland lyckas vi lura hit någon journalist som skriver uppskattande om lilla torg, turning torso, högskola och öresundsbro. Då blir kommunens informatörer glada och den lokala pressen solar sig i glansen från den internationella uppmärksamheten.
Jag älskar min stad distanslöst men blir lite generad över att vi tror att tidningsartiklar är ett mått på framgång. Vad är vi beredda att offra i vår iver att behaga världen? Svenska journalister förfasar sig över hur kinesiska makthavare hänsynslöst bygger om Peking för att skapa bilden av ett modernt och demokratiskt samhälle. Samtidigt bygger vi i Malmö upp lustiga kulisser och trumpetar i triumf när någon har gått på de enklaste marknadsföringsknepen.
Jag sitter i en stuga på Söderslätt och lyssnar på Rufus Wainright. Musiken balanserar mellan att å ena sidan vara pompös och pretentiös – och å andra sidan underbart personlig och känslig. Rufus poserar i riddardräkter och lederhosen. Han verkar njuta av sin röst i varje ton och låter den obekymrat hänga kvar och vibrera. Skivan är dedikerad till honom själv.
Finns det en nivå där självupptagenhet blir charmigt, eller handlar det bara om begåvning?
Njut av videon som förenar en sorts anakronistisk konstsimsestetik med homoerotiska fantasier. Tror jag.
Skolan har många utmaningar – en av dem tänker jag är att skapa utrymme för storslagna egon. Rufus Wainright förkroppsligar vår inre tonåring, när den är som bäst. Allt är möjligt.
Malmös förtärande problem är segregationen: hur skall ett samhälle långsiktigt kunna fungera om boendet delar staden, ungdomar passerar skolan utan att lära sig det de behöver och en stor grupp friska vuxna försörjer sig på bidrag?
Kan denna segregation förklaras med diskriminering?
Tanken föresvävar i alla fall den politiska majoriteten i Malmö som nu tänker utbilda alla kommunanställda, cirka 20 000 personer, i antidiskriminering. En tjänst med ansvar för detta har just tillsatts.
Samtidigt medger integrationskommunalrådet Kent Andersson (s) att det inte finns någon särskild dokumentation som tyder på ett behov av en sådan utbildning. Och kommunens högsta tjänsteman, stadsdirektören Inger Nilsson, säger i en intervju med mig att hon själv inte har varit i närheten av några fall av diskriminering.
Varför då denna satsning för flera miljoner? Jo, personalutbildning i antidiskriminering var ett av villkoren för att vänsterpartiet och miljöpartiet skulle gå med på en allians med socialdemokraterna efter valet 2006.
Varför blir jag så illa berörd av satsningar som denna? Kanske är det den oändliga godheten som sipprar igenom ambitionen att genom kollektiva åtgärder gå till botten med problemet. Ingen har hittat exempel på vad det är för handlingar som ska förändras – men nån stans gror misstanken om att inte alla 20 000 tänker helt rätt hela tiden.
Jag lider med de kommunanställda som nu ska tvingas vältra sig i verklig och påhittad skuld, samtidigt som de verkliga problemen sopas under mattan.
Ibland tror jag att det är rester av skolans diffusa värdegrunden som likt metangas bubblar upp från träsket och sprider sig in i maktens boningar.
- Vi måste göra någonting, vi måste göra någonting, vi måste verkligen göra någonting. Allt går att utbilda bort. Allt, allt, allt…
Samtidigt pågår det verkliga förtrycket, de diskriminerande handlingarna bakom en falsk tolerans. Anna Larsson skriver en krävande krönika om orättvisor och kvinnosyn inom invandrargrupper. Evin Rubars program, Syndabockarna – dokument inifrån, om skolans flathet inför aga och barnmisshandel är ett annat drabbande exempel.
Men det är naturligtvis lättare att skicka kommuntjänstemän på ideologiska tagelskjortekurser än att göra något åt handlingar bortom samhällets kontroll.
Lärarstudenter hade förr praktik. Idag kallas det verksamhetsförlagd tid och ska vara både teoretiskt och praktiskt. Prestationerna bedöms och betygsätts av mentorn (som är anställd av högskolan) – inte handledare eller arbetslag, Detta ställer frågor om mentorns trovärdighet på många plan och mentorsuppdraget hör till de absolut mest utsatta en lärare kan ha. Några exempel:
Förstår studenten, handledarna och mentorn dem på samma sätt?
Har mentorn tillräckligt underlag (tid) för bedömning?
Är mentorn kompetent i ämnet och åldersspåret?
Ska vi kräva in skriftliga uppgifter för att bedöma kvalitet i reflektion?
Tolkar mentorn kriterierna på samma sätt som andra mentorer?
Är kriterierna relevanta i förhållande till det kommande uppdraget?
Vi mentorer möter ofta hårt motstånd och det finns en hemlig dröm om att genom vetenskapligt förhållningssätt och utförlig dokumentation kunna sova bättre efter att ha satt ett betyg som avgör en students framtid.
En väg att minska utsattheten är att alltid arbeta i par. Då kan vi backa upp varandra i svåra situationer – men inte f-n blir det vetenskapligare eller mer objektivt för det. Följden blir att balansen mellan arbetslaget-studenten och mentorn rubbas till vår fördel. Då tar jag hellre smällarna…
I dagens Sydsvenska (ingen länk!) skriver Daniel Rydén en krönika på samma tema. Han beskriver hur en tolvåring hanterar komplexitetens problem i att på engelska bygga upp ett världsherravälde, dämpa inflationen, underhålla armén, säkra den industriella tillväxten och diskutera med medspelarna i Japan och USA – allt medan mamma tjatar om att maten är färdig.
I skolan rullar undervisningen på. Lärarna framhärdar i detalj- och faktakunskaper. Barnens tankar är någon annanstans.
Det är inte krav skolan behöver – det är utmaningar och arbetsro. Vem vill bli störd när man håller på att ta makten över en världsdel?
Jag minns maniska spelperioder från min barndom. Då spelade vi Risk och Monopol. Det var också kul…
Sedan finns det dom som oroar sig för spelens förråande inverkan. Den diskussionen undviker jag gärna. Positionerna verkar mer än låsta och okunnigheten monumental. Hav av motstridiga forskningsrapporter gör frågan omöjlig att hantera inom vetenskapliga ramar. Tror jag.
Jag har haft en fast ambition att skriva en sofistikerad blogg om djupa utbildningspolitiska frågor. Jag lovade mig att inte skriva om familj eller hemliv och är ganska nöjd med att ha undvikit det i 244 inlägg. Nu är tidpunkten kommen att bryta detta tabu.
Jag kommer ut som strumphatare och vill som färgblind ha livslång befrielse ifrån denna förnedrande syssla. Det måste finnas en politiskt acceptabel hushållsnära tjänst som kan befria mig från lidandet.
Alternativet är att någon visar mig det parallella universum där familjens alla uddastrumpor lever sitt glada liv.
Det finns mötesplatser för nästan allt på internet. Låt strumporna mötas där – hädanefter får de klara sig utan min hjälp.
P.S. En snabbgoogling på uddastrumpor gav 63 träffar – nästan bara bloggar. Det är coolt att vara vanlig. Om Bodil Malmsten har sina mullvadshögar – kan inte jag då få ha mina strumphögar…
En viktig utgångspunkt för akademien är att det är meningsfullt med ord.
Särskilt meningsfullt är det skrivna ordet.
Extra särskilt meningsfullt är skrivna ord som beskriver en tanke.
Alldeles extra speciellt särskilt meningsfullt på en lärarutbildning är skrivna ord som beskriver en tanke om lärande.
Alldeles otroligt extra speciellt särskilt meningsfullt under den första kursen på en lärarutbildning är skrivna ord som ”beskriver en tanke om lärande som utvecklats genom att du skrivit ner den”.
Jag läser studenttexter och undrar över om vi inte har lagt ribban en aning för högt. Det vore rimligare att nöja sig med ”att beskriva en tanke” – om det nu är möjligt…
Kulten av metametareflektion blir problematisk om vi lärare drabbas av svindel inför den möjliga komplexiteten i uppgifterna. Tydliga krav och enkla kriterier – var är ni när jag behöver er… Jan Björklund kom tillbaka – allt är förlåtet!
Kursmålet är att studenten efter avslutad kurs ska:
kunna använda skrivande i den egna läroprocessen och reflektera över hur kunskaps- och språkutveckling samverkar
Monika Ringborg 
När kommunerna drabbades av besparingar brukade chefer och fack ropa på konsekvensbeskrivningar.
…flammar stolt i det senaste numret av Pedagogiska magasinet. Under rubriken 
Lasse Åberg skriver om Malmö stads satsning på att motverka diskriminering
Medierådet har gett ut en 
Jag kommer ut som strumphatare och vill som färgblind ha livslång befrielse ifrån denna förnedrande syssla. Det måste finnas en politiskt acceptabel hushållsnära tjänst som kan befria mig från lidandet.
