I Svd återges en forskningsrapport som avslöjar myten om att det är synd om mobbaren

– Mobbarna är psykiskt starka och omtyckta bland sina jämnåriga. Det stärker deras välmående, säger Juvonen.

Resultatet utmanar uppfattningen att mobbare innerst inne är osäkra och behöver hjälp och stöd.

Diskussionen har ofta pendlat mellan hämndlystnad och överdriven förståelse. Jag vet inte om sådan här forskning hjälper oss att förhindra kränkningar mot barn. Kanske är det nödvändigt att skala bort medkänslan och rikta fokus mot ondskan – så som den framträder i en tid när religionen delvis har spelat ut sin roll.

Korståg och häxbränning kanske är att överdriva – men kraftfulla åtgärder i folkpartistisk förpackning kan vi antagligen snart se svepa fram över landet. Allt är bättre än den krypande känslan av vanmakt som förlamar en del skolor. Vi måste göra något – frågan är bara vad?

Är det någon mer än jag som tänker på Gösta Ekman som fängelsedirektör i Släpp fångarna loss – det är vår? Han ville gärna bestämma någonting och visa handlingskraft.

Han ville inte se att fängelset var en del av ett system som skapade problem. På samma sätt väljer skolan att se barnen som problembärare. Lösningen blir en metodfråga. Forskarna tycks ställa upp på regeringens grundsyn och erbjuder kataloger med evidensbaserade lösningsförslag.

Tidigare blogg